''Eldfängd passion gränsande till besatthet''

25 January 13

I tisdags fick jag en riktigt bra recension i Folkbladet. Jag publicerar den i sin helhet. Nu har jag också samlat alla utdrag ur recensioner jag särskilt gillar på en och samma sida. Läs dem här.

"Hans skildring handlar inte om statusjakt, utan om eldfängd passion."
Fråga ett hockeyproffs vad han känner när han sätter en puck i nättaket och avgör en VM-match. Fråga en poet vad han känner när han hittar metaforen som får hans text att öppnas i ett djup utan botten. Eller fråga en konnässör vad han upplever när han sväljer en årgångschampagne och känner den gifta sig perfekt med ostronen.
   Förmodligen pratar de om ungefär samma sak, ett fullständigt uppgående i nuet, ett tillstånd där man glömmer förflutet och framtid och slukas av en förtätad livskänsla av närmast religiös dignitet.
   På det gastronomiska området finns förmodligen få människor som bättre känner till svaren än Mons Kallentoft.
   Foodjunkie tar sin början på St:Görans sjukhus där författaren hamnar efter en dionysisk urladdning på Operakällaren. Kroppen är på väg att kollapsa och han frågar sig vad som fått honom att leva på ett sätt som gör att han plötsligt stirrar döden i vitögat.
   Under flera decennier har han levt ett lika hedonistiskt som kosmopolitiskt lyxliv på jakt efter den ultimata kicken. Den som gömmer sig i en perfekt marmorerad biff i Tokyo, eller en exklusiv flaska Redagaffi på Enoteca Pinchiorri i Florens.
   Lyxen och nämnandet av de absurda summorna lär sticka många i ögonen (37 000 för en middag på Frantzén och Lindeberg, en flaska Brunelli di Montalcino i Bangkok för lika mycket som personalen tjänar på en hel vecka). Och visst kan man bli provocerad, men jag följer ändå Kallentoft fascinerad. För hans skildring handlar inte om statusjakt, utan om eldfängd passion gränsande till besatthet.
   Boken är en intressant genreblandning mellan självbiografi, mat/resereportage och roman med existentiella undertoner. Att det finns något mörkt i botten känns redan i inledningsscenen där Kallentoft ligger på en sjukhusbrits fullproppad med sladdar och kanyler.
   Det är också mörkrets kärna som Kallentoft steg för steg skriver sig fram mot, en konfrontation som ställer honom inför en familjehemlighet som möjligen är en av anledningarna till hans rotlösa leverne.
   Språket med sin elegans gör drickandet och ätandet till något vackert. Allra bäst är de partier när Kallentoft stannar upp, när han analyserar och sätter ord på sin strävan, när han låter berättelsen bli roman snarare än reportage. Skildringen går i cirklar, scenerna från sjukhuset återkommer som en fond vilken gör att ljuset i berättelserna från restauranger världen över ges ett allvar.
   Vad jag saknar är en rörelse, en utveckling, något som gör att man som läsare förs fram mot en tydligare insikt. Ändå har Kallentoft mycket att säga oss. För även om få av oss ägnar oss åt mat och dryck med samma frenesi, har gastronomi vuxit till ett vanligt intresse hos gemene man.
   Efter att ha läst Food-junkie undrar jag om inte det här snarare än statusjakt är en effekt av att vi lever i ett genomsekulariserat samhälle, där utlevelsen även är ett tecken på en förtäckt gudslängtan, en saknad efter något fullkomligt."

Kommentarer (1)

Susanna Yxhufvud: Tack för en självutlämnande bok, Food Junkie. Jag känner förståelse och sympati med boken...med dig. Det är en viktig berättelse som kanske inte får den uppmärksamhet den förtjänar...Den berör tabu belagda änmnen på flera plan. Kära hälsningar Susanna