''Jag visste att boken skulle beröra och provocera''

02 February


Jag har gästbloggat på adlibrisbloggen några gånger. Igår skrev jag ett inlägg som sammanfattade de reaktioner jag fått på Food Junkie. På twitter följs jag av många inom restaurangbranschen, och glädjande nog får jag många av hyllningar därifrån. Ett väldigt fint omdöme fick jag även här på hemsida.

   Här är ett utdrag av bloginlägget på Adlibris. Läs den gärna i sin helhet!


"Jag är väldigt stolt över reaktionerna från restaurangvärlden, den magiska värld jag älskar så mycket. Food Junkie är en hyllning till människorna i den världen, det livet, de möjligheterna, det ljuset.

Jag har hånats för boken, blivit seriefigur, gjorts parodi på i P3 och fått kommentarer på Facebook som denna: ”Han borde strypas långsamt.”

   Jag är beredd at ta det. Gärna. För Food Junkie är en viktig bok, som handlar om viktiga saker. Om krogen och barnets absoluta okränkbarhet. Om konsekvenserna av övergrepp och att skammen aldrig ska ligga hos offret. Jag har fått säga detta i många, många forum som vida överstiger hatarnas räckhåll."

''Eldfängd passion gränsande till besatthet''

25 January

I tisdags fick jag en riktigt bra recension i Folkbladet. Jag publicerar den i sin helhet. Nu har jag också samlat alla utdrag ur recensioner jag särskilt gillar på en och samma sida. Läs dem här.

"Hans skildring handlar inte om statusjakt, utan om eldfängd passion."
Fråga ett hockeyproffs vad han känner när han sätter en puck i nättaket och avgör en VM-match. Fråga en poet vad han känner när han hittar metaforen som får hans text att öppnas i ett djup utan botten. Eller fråga en konnässör vad han upplever när han sväljer en årgångschampagne och känner den gifta sig perfekt med ostronen.
   Förmodligen pratar de om ungefär samma sak, ett fullständigt uppgående i nuet, ett tillstånd där man glömmer förflutet och framtid och slukas av en förtätad livskänsla av närmast religiös dignitet.
   På det gastronomiska området finns förmodligen få människor som bättre känner till svaren än Mons Kallentoft.
   Foodjunkie tar sin början på St:Görans sjukhus där författaren hamnar efter en dionysisk urladdning på Operakällaren. Kroppen är på väg att kollapsa och han frågar sig vad som fått honom att leva på ett sätt som gör att han plötsligt stirrar döden i vitögat.
   Under flera decennier har han levt ett lika hedonistiskt som kosmopolitiskt lyxliv på jakt efter den ultimata kicken. Den som gömmer sig i en perfekt marmorerad biff i Tokyo, eller en exklusiv flaska Redagaffi på Enoteca Pinchiorri i Florens.
   Lyxen och nämnandet av de absurda summorna lär sticka många i ögonen (37 000 för en middag på Frantzén och Lindeberg, en flaska Brunelli di Montalcino i Bangkok för lika mycket som personalen tjänar på en hel vecka). Och visst kan man bli provocerad, men jag följer ändå Kallentoft fascinerad. För hans skildring handlar inte om statusjakt, utan om eldfängd passion gränsande till besatthet.
   Boken är en intressant genreblandning mellan självbiografi, mat/resereportage och roman med existentiella undertoner. Att det finns något mörkt i botten känns redan i inledningsscenen där Kallentoft ligger på en sjukhusbrits fullproppad med sladdar och kanyler.
   Det är också mörkrets kärna som Kallentoft steg för steg skriver sig fram mot, en konfrontation som ställer honom inför en familjehemlighet som möjligen är en av anledningarna till hans rotlösa leverne.
   Språket med sin elegans gör drickandet och ätandet till något vackert. Allra bäst är de partier när Kallentoft stannar upp, när han analyserar och sätter ord på sin strävan, när han låter berättelsen bli roman snarare än reportage. Skildringen går i cirklar, scenerna från sjukhuset återkommer som en fond vilken gör att ljuset i berättelserna från restauranger världen över ges ett allvar.
   Vad jag saknar är en rörelse, en utveckling, något som gör att man som läsare förs fram mot en tydligare insikt. Ändå har Kallentoft mycket att säga oss. För även om få av oss ägnar oss åt mat och dryck med samma frenesi, har gastronomi vuxit till ett vanligt intresse hos gemene man.
   Efter att ha läst Food-junkie undrar jag om inte det här snarare än statusjakt är en effekt av att vi lever i ett genomsekulariserat samhälle, där utlevelsen även är ett tecken på en förtäckt gudslängtan, en saknad efter något fullkomligt."

VA: ''Hedonismen har kommit till Sverige''

23 January

Här är ett längre reportage i Veckans Affärer om det ökande intresset för krogbesök, dyra livsmedel och vin där jag intervjuas, apropå min nya bok Food Junkie.
   Bland annat säger jag så här:

"Det går inte att motivera varför det ska finnas 40 kockar som lagar mat till 10 matgäster. Eller varför man ska dricka ett vin för 10 000 kronor", säger han och konstaterar att det är svenskarna som i den bemärkelsen har förändrats. "Hedonismen har gjort ett intåg."

Missa förresten inte min medverkan i P1 Meny på torsdag efter klockan 10. Där pratar jag om Food Junkies samtidigt som jag lagar krabbpintxos, oxmärg med kaviar, entrecôte och napoleonbakelse.

Fotot på oxmärgen är taget av Tina Stafrén.


SvD: ''Gastronomiska kickar som tröst''

20 January

I lördags publicerades ännu en fin recension av Food Junkie, den här gången i Svenska Dagbladet:

"Den som har läst Mons Kallentofts gastronomiska artiklar vet att han kan skriva om mat, få skildringarna att leva, maten att dofta och smaka från boksidorna. Det är raffinerat, detaljerat, och ligger ibland nära det äckliga – Kallentoft vet att det mellan njutning och äckel ofta löper en hårfin gräns.
   I synnerhet finns den medvetenheten i den här boken. Skulden finns hela tiden underliggande i hans smaskande; nej, inte världssamvete eller reflektion över denna västerländska rikemanshedonism, utan skuld för vad han gör med sin kropp och mot sin familj. Det finns ett återkommande ”du” i boken, en älskad kvinna som varit med länge, som ibland delat hans matupplevelser, men aldrig helt och hållet.
...
Men mat som tröst är förstås vad det handlar om hos Kallentoft också. Några av bokens bättre partier är de där han går tillbaka till sin grådaskiga barndom: besöken med mamman på restaurang Hamlet i Linköping, mormoderns kålpudding och den mörka familjehemligheten. Där finns en innerlighet som känns, inte minst i relationen till modern. Där finns kanske nyckeln till destruktiviteten, den ständiga smakjakten.
   Men var det värt det? Jag låter Kallentoft själv svara: ”Sådan är rastlöshetens anatomi: man kommer nära, men aldrig ända fram.”

Stark recension av Food Junkie i GP

18 January

Här är en stark recension av Food Junkie i GP:

"För mig som blir mer provocerad än upplivad av tanken på en middag för femsiffrigt belopp blir det till en början en utmaning att ge mig in i Kallentofts värld, men efter fyrtio, femtio sidor har motviljan släppt och jag grips av desperationen i gastroknarkarens jakt på det perfekta, ett ögonblick av glömska ”då inget skaver och bara det som känns och smakar väl existerar.
    Den där tomheten som infinner sig när hela livet blir en jakt på snabba tröster. Jag hör den ofta omtalas men ser den sällan gestaltas inifrån som här. Det konsekventa inifrånperspektivet är bokens styrka. När Kallentoft skriver att hans stora kärlek efter familjen är martinin är det inte ironisk jargong utan dödligt allvar och i detta bor en ödslighet, som inte släpper greppet ens i bokens framåtblickande avslutning."