Vattenänglar, första kapitlet


Prolog

September 2012


De dödas ansikten finns ingraverade i molnen som åminnelser. Glöm inte vår kärlek, viskar de. "Glöm den inte."
    De dödas kärlek finns i molnen som stiger, växer, försvinner och kommer åter.
    Himlen är svart bakom ännu svartare moln.
    De ensamma formationerna försöker närma sig varandra, ljudlöst, men misslyckas. Istället släpper de ett hårt regn, tunga, täta droppar som splittras till flyende dimma när de når marken.
    Spridda skurar av stjärnljus går att se långt bortom molnens kärlekskamp.
    Staden är frusen i tiden under himlavalet av bly; Linköping, kråmar sig i nattmörkret. Invånarnas tända lampor försöker skänka ljus åt den ovilliga himlen, i fönstren tänds och släcks lamporna, blinkningarna blir till ett morsemeddelande: Vi är vid liv, vi ger inte tappt, vilka sorger som än drabbar oss.
    Runt omkring vilar landskapet.
    Ingen vind krusar de skördade rapsfältens stubb, och slättens ensamma ekar gnisslar lågmält och släpper några trötta löv mot marken.
    Sjön Roxens yta är en mörk orolig spegel för himlen och vågornas slår försiktigt mot de öde stränderna vid Sandvik. På andra sidan sjön porlar droppar i tio bäckars mynningar, och i de mörka samlingarna med stillastående vatten ska årets sista myggägg till att kläckas, och törstiga djur gör sig redo att flyga ut över Östgötaslätten.
    Fälten är stilla. Nöjda med regnet som fallit över trakten den sista tiden, marken sank runt de sista grödornas rötter.
    Kor råmar mot ansiktena i molnen.
    Fåren flyr in under ekarnas kronor.
    Rävarna vädrar i skogen.
    Vildsvinen bökar i slyn i mörkret.
    De letar människobarn som kan ta deras plats.
    Molnen stannar sida vid sida, som åldrande svanar, och de låter sig föras av vinden in över staden, en vind som dör ut just över villaområdet Hjulsbro, vid de burgna villor som kantar Stångån.
    Molnen fäller ett regn som är tårar.
    En klagan och vanmakt över det som händer i ett av husen vid ån, där världens alla skrik i detta ögonblick lyckas gå samman och bli till ett enda stumt jämrande. Ljudet av dämpade pistolskott hörs inte ut på Stentorpsvägen.
    Kropparna i jacuzzin perforeras av kulorna, går sönder bortom räddning. En flicka skriker rätt ut i natten.
    Bara de döda hör hennes skrik.
    Men de kan inte hjälpa henne.


Där är droppen på taket!
    Droppen vill frysa till is av känslorna här, men den rinner ner på fönstret, ser hur blodet rinner ur kulhålen i kropparna, hur vattnet i den påslagna bubbelpoolen färgas rött.
    Inga andetag mer.
    Bara ett upprörtbrummande som bryts itu av tyg som frasar, av blod som pumpar som vatten genom de ännu levandes blodkärl, en kall hand framför en flickas mun, såja, tyst nu, tyst nu.
    Rummet är nästan svart, det vita kaklet på väggarna mönstras av skuggorna från buskarna i husets trädgård.
    Mannens och kvinnans kroppar är nära varandra men kvinnans livlösa hand har glidit ner från mannens axel och vilar i det röda fräsande vattnet.
    Flickan gråter.
    Ljudet av hennes rädsla är ett larm, något som borde få alla människor på planeten att lyssna, att skrika, att protestera och agera, men inget sådant händer.
    Flickan försvinner bort i natten.
    Försvinner och försvinner, sjunker in i mörkret, och vem ska söka efter henne?
    Husets trädgård slutar vid Stångån, vattnet lugnt här bortom kraftverkets dån. Ån flyter i en stilla blodfärgad rörelse, bort från de sönderskjutna kropparna.
    Regnet har upphört.
    Molnen är törstiga nu, kan inte gråta mer här, de behövs på annat håll.
    Var?
    Barnets gråt har blivit ett annat vatten, en bred flod långt borta, längre bort än något moln kan vandra.
    Ånga stiger ur den främmande floden, omfamnar en kvinnas ansikte, plågat av saknad.
    Kvinnan är en kapsel av ord:


"Jag sitter här vid floden, vid den branta slänten, där gräset av någon anledning inte vill växa och som varje fiskare skyr för att det sägs att det bor andar här; andar kvarglömda sedan kriget och som väntar på att deras käraste ska komma och hämta dem.
    Är andarna oroliga kan jag trösta dem för att kunna glömma min egen oro och saknad.
    Det finns fiskar här.
    Men än idag kan de födas med två huvuden och fyra hjärtan som slår oregelbundet utanför deras silverfjäll.
    Jag minns den varma huden mot min, mjuk och följsam som det allra dyraste silket på marknaden, men varmare, varmare mot huden och i mitt inre.
    Minnet är saknad nu, och därför tillåter jag mig inte minnet av dig.
    Jag tillåter mig inte hoppet.
    Jag tillåter mig inte att leva, bara att överleva.
    Vad kan jag göra?
    Jag kan gå hit till floden och vänta på andarna, ansiktena i molnen.
    Jag ser inte ditt ansikte i molnen.
Iställer ser jag ner i flodens varma vatten, anar de små strömvirvlarna från de gigantiska malar som suger botten ren.
    Jag ser ålar kråma sig, glänsa.
    Deras rörelser är dina i mig, dina i mitt ljumma vatten, och jag vill inte minnas, men minnet av dina rörelser som ofödd kan jag inte tvinga ur min själ.
    Det finns där som en förbannelse.
    Men också som en gåva.
    Jag är du.
    Det kan inget ändra på.
    Ingen pengahunger. Ingen annan kärlek. Ingen jordisk makt. Inga andars klagan eller önskan.
    Flodens ånga reser sig från mitt ansikte. Orkar inte med min sorg, tror att det är bättre någon annanstans.
Är det bättre? Var finns du? Någonstans finns du, och jag vet det.
    Du kan köpa en gris för pengarna, sa han och skrattade. En gris kan ta hand om dig, istället för tvärtom.
    De skrattade när han sa det.
    Jag böjde mig.
    Gick därifrån.

En kran droppar i ett av världens mörkaste rum.
    Ett förrum till det som är helvetet på jorden. Eller är rummet helvetet?
    Barnen gråter inte här.
    De jämrar sig, men har ännu inte börjat tvivla på att de är människor.
    A child for a pig.
    A child for a pig.
    Regnet driver ner på ett plåttak, världen nästan så fuktig att barnens lungor fylls av vatten vid varje andetag, så fuktig att det går att drunkna utan att vara under vatten.
    Men barnen andas ändå.
    Drömmer om lekar, om människomonster, om den kärlek de aldrig fick, ovetande om den plåga som väntar dem, ovetande om att klockan tickar för dem, ovetande om att det ännu finns hopp om deras själar.
    Flickan är ännu långt borta, men på väg till dem.
    Var är jag?
    Vems kärlek är min?
    Undrar flickan i sin ensamma sömn.
    Jag vill inte vakna, vill inte vakna.
    Molnen är på väg att upplösas nu, vill inte se ännu en dag.
    De döda bryter sig loss, deras ingraverade ansikten blir fria i en annan rymd.
    De döda viskar: "Kan den största kärleken, vara att utplåna kärleken?"
    Tacksamma rör sig molnen mot undergången.
    Glada över att slippa människornas dilemman.