Food Junkie, första kapitlet


Dör jag nu?


Inte än, inte än.
    Allt är grått här. Blekt blått och vitt.
    Världen är doftlös här, men ändå stinker den av as. Sjuksköterskan på S:t Görans akutmottagning kramar min hand, säger:
    ”Jag har läst dina böcker om Malin Fors.”
    Jag är nästan säker på att det är vad hon säger.
    ”Jag tycker om dem.”
    Sedan säger hon: ”Du ska skriva fler böcker. Du ska inte dö än.” Ansikten underifrån, halsar och hakor som går i varandra och vitt tyg som böjer sig ljudlöst.
    Svarar jag henne?
    Kan jag det?
    Är jag artig som jag brukar, och säger: ”Tack, vad bra.” Nej.
    Jag har ingen röst kvar. Den försvann nyss, i ambulansen, eller i lägenheten på Upplandsgatan, när jag trillade ihop på golvet i den hög av krampande muskler min kropp förvandlats till.
    Det dånar i öronen.
    Som om jag står under ett gigantiskt vattenfall och försöker urskilja främmande röster.
    Hur många är de?
    Minst tio personer sliter och drar och sticker i mig.
    ”Jag känner ingen puls.”
    ”Syresättning?”
    ”Är det jobbigt att andas, Mons?”
    Sugrörsandning, vill jag svara.
    ”Jag vill ha flera ingångar.”
    ”Jag sticker dig i halsen nu.”
    ”En slang ner till hjärtat?”
    Hör jag de orden? Eller är det mitt liv som dånar ifrån mig? ”Mons, är du med oss?”
    Ska jag vara det?
    ”Nu sticker det till”, men jag känner knappt smärtan genom mitt illamående.
   Jag vill fly ögonblicket, jag vill plocka sönder tiden, rummet, ta mig bort härifrån, jag behöver inte den här erfarenheten att berät- ta om, jag vill hem.
   Men var är det?
    En hotellsvit som liknar det här akutrummet?
    Ett litet rum, en matsal för bara dig och mig, med ett dukat bord.
    Svarta väggar, vita?
    Tokyo? Jag har inte varit i Tokyo än.
    Vi har inte varit där än.
    Jag vill ha dig här, älskade. Jag vill se dina ögon, låta din andedräkt hålla mig kvar i världen.
    Jag känner vätska och antibiotika spruta ut i mina ådror, ner i minsta kapillär, minsta skrymsle.
    Jag ser de främmande människorna, deras ansikten är allvarliga orientaliska masker, och det är inte jag som ligger på den hårda akutsängen och blir omhändertagen som en hastigt döende patient i en daterad amerikansk tv-såpa.
    Men det är jag som ligger där. Den kroppen som sitter fast i slangarna och med syrgasmasken över ansiktet är jag.
    Jag är här.
    Ser jag ner på mig själv nu?
    Jag vet inte.
    Väggarna i rummet skiftar färg, från mestadels grått till övervägande ljusblått och vidare över till ankleverbrunt, gyllene, hal- strat, perfekt räfflat och oljigt, och skimrande mangopurégult, och jag känner illamåendet kraftigare nu, kroppen är iskall, Gud, hjälp mig, jag har aldrig mått mer illa, och jag skakar till, varenda muskel i kroppen verkar dra sig samman och jag skriker rätt ut i rummet, men inget hörs, ingen reagerar för inte ens smärtan har någon röst längre.
    Jag minns inte längre min röst.
    ”Jag mår jävligt illa”, viskar jag, och kommer ihåg rösten, och de hör mig och hon, den unga läkaren som ska rädda mitt liv, just hon, säger:
    ”Du ska få något för det nu.”
    Ta hand om mig, tänker jag.
    Känner hur syrgasmasken omsluter min mun, jag andas, sluter ögonen och undrar, hur hamnade jag här?
    När tar något sin början?
    Alltid, aldrig.
    Svaret kan få börja två kvällar tidigare, men kunde också börja veckor, månader, år, decennier, generationer före det.
    Men just det här svaret börjar i Operakällarens glitter, under de överdådiga takmålningarna, i de snidade väggpanelernas varma famn, vid bord sjutton, tillsammans med min bästa vän, han som tjänar containrar fulla med pengar och var nära att dö i en hjärnblödning för några år sedan.
   Blödningen, nära hjärnbarken, förde det goda med sig att vi ses oftare, min bästa vän och jag.
    Det känns viktigt på något vis, även om vi aldrig skulle säga det till varandra.
    Och viktigare än någonsin förr har det blivit att ta vara på varje sekund av det utmätta jordelivet, så efter att ha tränat tillsammans på Sturebadet brukar vi unna oss en bättre måltid, kanske hummer och sjötunga på Östermalmshallen, eller kanske en decime- terhög grillad piggvar på Wedholms, serverad med den beska, syrliga, sanslöst feta schalottenlökshollandaisen som Bengt W nog godkänt om han ännu levt.
    Men just ikväll blir det Operakällaren.
    För första gången sedan hjärnblödningen.
    Jag är törstig.
    Sommeliererna Carl Frosterud och Per Eriksson har givit mig
ett exemplar av krogens encyklopediska, läderbundna vinlista. Jag ska inte beställa något ur den, för min bästa vän dricker inte alkohol längre och jag kan inte dricka helflaskor själv, inte ikväll, även om det har hänt. Var det senast i Macau?
    Istället ber jag dem öppna några riktigt överjävliga flaskor och servera mig glasvis. Snart sitter jag med montrachet i glaset, vis- par, drar i mig den vaniljiga doften.
   Jag har hummer framför mig nu, en knubbig stjärt tronar på vitt porslin som blänker i kandelaberljuset, och vi pratar om arbete, vänner, vänskap, barn och fruar och galenskap och mat och vin och hotell och dyra flygresor och världen försvinner för oss, vant låter vi oss vaggas djupt in i en vakenkoma där inga sjukdomar eller plågor tillåts att existera.
    De kan sin sak på Operakällaren, för snart visar klockan mycket och ljusen har blivit ännu mer smeksamma, och han är vid liv, min bästa vän.
    Vi glider genom den annalkande natten tillsammans, som dag- sländor på en bräcklig vattenyta.
    Jag är vid liv.
    Vi är lyckligt gifta.
   Våra barn är friska.
    Vilka bättre skäl behövs för att fira livets härlighet?
    För oss som har tur och tillfälle att kunna göra det?
    Magen är stinn av hummer och rådjur, byxorna uppknäppta och mängder med vin skvalpar i magsäcken, bourgogne, barolo, något från Provence tror jag, och jag börjar bli full men min nyktra bästa vän bekymrar sig inte och det gör inte heller Carl Frosterud.
   ”Får ni plats med ost?”
    ”Ost? Det har aldrig varit en bättre idé.”
    Och snart står sju olika glas söta viner, plus mer barolo framför mig och jag äter och dricker upp allt. Nu kaffe.
   Och sprit.
    Operakällarens digestifvagnar omringar vårt bord, och Per Eriksson vet precis vad jag gillar: riktigt gammal, torr sprit, där frukten får skina som polerad pärlemor, separerad från all insmickrande sötma. Sprit där frukten visar sig som en brännande het, iskall naturkraft, sprit som smakar mer päron, mer äpple än frukterna själva någonsin förmått göra.
    Åtta glas.
    Treor av varje.
    Calvados från 1888.
    Någon cognac från Jesu födelseår.
    Och min vän, han som ska ha den dåliga balansen, får leda mig ut till taxin, och jag somnar på hallgolvet i lägenheten, och vaknar med en bakfylla som får skinnet att vilja lossna från kroppen och jag släpar mig uppför trappan till sängen.
   Du lämnar barnen i skolan. Jag sover.
    Vaknar.
    Vi äter lunch och jag mår så pissigt som jag förväntat mig, men något stämmer inte.
    Det sprutar ur mig när jag går på toaletten. Rena störtfloden ur arslet.
    På kvällen fortsätter det anala vattenfallet och vid midnatt kom- mer kräkningarna och natten spenderas på toaletten, med hinken framför mig att kasta upp i, och jag spyr sextio gånger, sover inte, försöker dricka men spyr igen, och Gud i hela hans heliga helvete, jag har aldrig mått så här illa. Vad är fel?
    Är det verkligen en vanlig magsjuka?
    Och min sexåriga pojke är yr av lycka när han vaknar. Han ska ha barnkalas idag och han och du och vår åttaåriga dotter pysslar och fixar medan jag spyr, och stönar och om tre timmar kommer femton ungar hit. Vart ska jag ta vägen då?
    Jag kan inte ha någon vätska kvar.
    Men ändå fortsätter vattenfallet och kräkningarna.
    Jag kryper ihop i sängen.
    Fryser.
    Jag börjar se dubbelt.
    Kroppstemperaturen sjunker.
    ”Ta en taxi till akuten”, säger du.
    Jag vägrar. Skulle spy i taxin.
    Musklerna i båda benen krampar, ryggmusklerna krampar och jag brölar rätt ut i smärta och barnen kommer in i sovrummet, stirrar skräckslagna på mig, flickan gråter och jag släpar mig ut i duschen, måste bli varm, måste må bättre, och musklerna kram- par igen, benen är spända pålar och jag skriker av smärta, högre nu, kan inte hålla tillbaka.
    Det dånar i öronen. Vattenfall.
    Ett främmande galaxers stjärnfall. Och jag mår illa men kräks inte mer. Inget ur andra änden heller.
    Mitt ansikte i badrumsspegeln.
    Jag ser ut som ett lik: anemisk som om jag stapplat bort från mig själv.
    Dödskalleansikte.
    Jag dör.
    Eller hur?
    På väg tillbaka till sovrummet krampar jag igen.
    Stupar rätt ner på furuplankorna som om någon skjutit av mig ryggen med älgstudsare.
    Du ser på mig. Nu ringer jag ambulans, säger du.
    Nej.
    Jo.
    Jag kan inte resa mig.
    Ring.
    Det tar fem minuter. Sedan kommer ambulansen. Kvarten innan barnkalasgästerna ska storma in.
    Den storvuxne ambulansmannen vill inte ta i mig. Flatan han har med sig är sur, ointresserad.
    ”Jag känner ingen puls.”
    Jag bärs ut på bår, grannarna på Upplandsgatan bligar genom fönstren på liket på båren, på den nästan döde som förs över deras gård.
   Det blivande liket som är jag.
    Någon slår mig på kinderna.
    Ambulansen stannar inte, sirenerna, är det dem jag hör? De lockar mig till sig.
    Jag vill sova nu.
    Jag är trött, så trött.
    ”Jag försöker sticka dig i halsen nu, Mons, försök ligga still.” Jag är still, tänker jag.
    Så du gillar mina böcker?
    ”Jag tror på blodförgiftning.”
    ”35,9 nu.”
    Så inte magsjuka. Blodförgiftning. Det kan man dö av.
    Vilken färg har rummets väggar.
    Dödens färg.
    Livets?
    Svarta, vita.
    Rummet måste ha livets färg. Du, älskade hustru, barnen, allt vi har gjort tillsammans och ska göra. Allt vi har klarat av. Det får inte ha varit förgäves.
   Monstren.
    Jag kan inte lämna er själva med dem.
    Jag kan inte.
    Jag vill omsluta mig med världen, kärleken, värmen, som varit min.
    Orden, händerna, tallrikarna, sakerna som vilat i dem, på dem. Jag vill inte att den berättelsen ska ta slut.
    Snälla, hjälp mig.
   Berättelsen börjar nu, eller hur?
    Eller slutar den?