Jordstorm, första kapitlet

(I stumheten)

Maskarna krälar runt kring mig. Jag försöker röra armbågarna men träet tar emot. För det är väl trä? 
   Jag minns inte hur jag hamnade här.
   Huvudet har slutat att värka. Men det värkte när jag vaknade. Och det sved kring munnen och näsan.
   Jag kan andas och jag kan skrika. När som helst skulle luften kunna ta slut.
   Jag har varit här i många timmar nu, men hur länge? En dag? Ett dygn? Antagligen inte mer. En sekund kan vara en timme som kan vara en dag.
   Jag försöker att inte vara rädd, för det här måste vara en dröm.
   Det doftar av jord, av torkande fuktig jord.
   Jag ligger utsträckt, något annat går inte.
   Plankorna tar emot när jag försöker lyfta knäna och huvudet. Stickorna fastnar i min panna när jag skrapar huvudet fram och tillbaka. Men jag är inte naken. Byxor, tröja, tyg mot min hud.
   Eller är jag naken?
   Kanske är det min hud, det som jag tror är tyg.
   Det svider och blodet rinner nerför mina kinder och får mitt hår att klibba fast mot botten. Jag har sår på kroppen. Var det någon som skar mig?
   Jag somnar och vaknar.
   Försöker att inte gripas av panik.
   Första gången jag vaknade gjorde jag det. Tog spjärn och slog och skrek och rev och skrapade med naglarna tills köttet var bart på fingertopparna. Jag skrek tills jag inte längre kunde andas. Men skriken studsade bara tillbaka in i mig själv, och jag sträckte på benen, kände hur fötterna stötte emot en hård kant.
   Kanterna finns på alla sidor. Jag har några centimeters utrymme runt om.
   Och jag slår och trycker men jag kommer ingenstans. Jag vet det nu.
   Jag är trött, vill sova.
   Kanske är jag redan död?
   Jag har att dricka, det finns en kall plastslang ovanför min mun. Om jag suger på den kommer det vatten, och jag dricker och det måste innebära att jag inte är död, för de döda dricker inte. Eller gör de det?

Ibland tycker jag mig höra fotsteg från ovan jorden och jag tycker mig höra röster.
   Men nu är allt svart och tyst som de dövblindas liv måste vara. Som om någon grävt ur mina ögonhålor och inneröron och fyllt dem jord.
   Jag måste ut härifrån.
   Någon måste hitta mig.
   För vattnet tar slut. Luften.
   Hungern gör mig illamående. Får mina tankar att vittra sönder innan de tagit form.
   Tickandet. Vad är det för tickande jag hör? Jag har ingen klocka.
   Jag rör mig, tar spjärn och skriker men kommer ingen vart och jag vrålar: Rädda mig! Rädda mig!
   Vem i helvete har lagt mig här, hur kom jag hit?
   Blodet från min panna blandas med mina tårar.
   Någon måste hjälpa mig.
   Jag sluter ögonen, och i tanken färdas jag uppåt, upp över fälten, bort mot en stad i mörker.