Höstoffer, första kapitlet


Prolog

Östergötland, oktober

Är pojken på filmen rädd? Han som springer från kameran i en värld utan himmel. Är rädsla vad vi känner när vi är på väg att förlora något som har betydelse för våra liv?
   Eller var det rädsla jag kände när jag sprang? När de jagade mig över skolgården, kastade sina glödande spikklot efter mig, sina huggormsord? Jag var rädd för ilskan, för slagen, som kom utan att jag förstod varför. Var slagen mig givna? Varför väckte jag sådan ilska?

Mest rädd har jag alltid varit för ensamheten. Den som finns bortom slagen, glåporden. Ändå har jag varit ensam nästan hela mitt liv. Det känns som om jag stått för mig själv på ett regnigt öde fält och väntat på att någon jag saknar ska komma till mig. Himlen har öppnat sig den här hösten. Regnet har plågat staden och fälten och skogarna, människorna. Det har regnat på alla sätt som molnen kunnat komma på. Kloakerna har blivit överfulla flera gånger. Översvämmade gatubrunnar där döda skalbaggar och dränkta möss fl utit upp i rännstenarna och ut på Linköpings gator.

Råttor stora som kattor, med svullna ruttnande vita magar. Alla borgares skräck. Ormungar som kvider efter luft, vill få ömsa skinn åtminstone en gång innan de dränks, vill leva som orm innan ormlivet tar slut. Vem vet vad mer som kan fl yta upp ur underjorden?
   Vi människor är som hundar. Vi kan vara som mest ensamma i varandras sällskap. Men vi är räddare än vad hundarna är, för vi vet att smärtan har en historia, känner igen smärtan när den närmar sig oss. Ormungarna finns i mitt blod och vägrar sluta gny, vägrar att lämna mig ifred.

De väser, ormarna.
   Spottar. Deras tungor fl addrar innanför min hud. Världen utanför är ännu mörkare än på bilderna här i kväll. Regndropparna är tunga drömmar på en motvillig fönsterruta. Vad ska jag göra? Jag ska bara ta tillbaka en del av det som är mitt. Jag minns far.
   Men det jag minns bäst är rädslan. Hur han när som helst kunde slå, hur han sökte min kropp med en knuten hand.
   Min far brukade bära kameran med ena handen, hålla den tätt intill sitt högra öga och vifta med den fria handen i luften, försöka styra mig än hit än dit, hans tröstlösa försök att lägga verkligheten till rätta, få den dit han ville, få den att bli som han vill.

Men något går alltid förlorat.
   Och går aldrig mer att återfå.
   Jag vet vad rädsla är nu. Känslan av att detta är allt som blir, allt
som blev. Att det aldrig blev någon skillnad.
   Bilderna på fi lmduken uppspänd i vardagsrummet. Det är skakiga
super-åtta-bilder, i blekta, nästan svartvita färger. Jag, pojken, ljudlös och hackig, som om bara den enögda kameran kan fånga min oro.
   Jag såg mitt liv bli till på bilderna. Jag ser samma sak ske nu.
   Bara, kalla fötter som trummar över daggvått gräs och kallt grus,
en boll som sparkas högt upp i luften, en krum kropp som snubblar
fram i en sandlåda.

Så tar bitterheten över. Skammen. Den besegrades nersjunkna axlar blir en människas sanna hållning. Och sådant går i arv.
   Ibland har jag velat gå rakt på ondskans hjärta. Stått vid hans hus, under träden, och väntat.
   Vad vill pojken som är jag på bilderna? Vad tror han i sitt eviga nu?
   Tror han att skrattet är livet? Jagandet?
   Mamma måste hålla i kameran nu. Jag är i pappas tobaksdoftande famn, hans armar är täckta av grå ull och i bakgrunden lyser en julgran svartvit. Jag gråter. Hela mitt tvååringsansikte är förtvivlan, jag själv reducerad till kanske tre känslor; sorg och panik och så den förbannade rädslan.

Vad tänker den pojken? Han med svullna röda kinder.
   Jag får en puss på pannan.
   Far hade skägg då, som modet påbjöd, och mamma ser rolig ut i sin korta kjol och nu är jag glad igen, för några korta sekunder är jag glädje.
   Det finns en möjlighet i skogen. Sönderhackad av sylvasst kallt regn och giftig grå vind. Ett tillfälle att återupprätta mig själv, den människa jag har rätt att vara, den vars liv är en räcka av svartvita vackra otäcka rörliga bilder i parfymdoftande vita kuvert.
   Projektorn väser bakom mig, hackar, mina axlar och mitt huvud skuggar väggen i kanten av bilderna som om jag vill kliva in i dem, vara den pojken på nytt. Återupprätta den han kunde ha blivit.
   Vart tog kärleken vägen? Tobaksdoften. Jag gick till dig far, trots att du slog. Jag gick till dig för att det var allt jag visste.
   Det måste gå att bottna i en annan människas mjukhet, det måste vara så.

Pappa och jag i en park. Han vänder sig ifrån mig när jag ramlar.
   Mamma vänder kameran bort från mig, rätt in i hans ansikte och han grimaserar. Eller är det så han ser ut?
   Det finns ingen kärlek i hans ansikte.
   Bara äckel.
   Så är filmen slut.
   Allting blinkar. Svart vitt, svart vitt, hack, hack.
   Jag minns pojken på bilderna.
   Vet vad han skulle ha kunnat vara kapabel till.
   Vet vad den här natten har i sitt variga sköte. Vet att ormungarna måste ut, ut ur mig, att deras onda ansikten måste utplånas.
   Jag kan återerövra mig själv genom våldet.



Del 1.

Den kvardröjande kärleken


1.

Torsdag den tjugotredje oktober

Långsamt, långsamt in i natten.
   Bara gasa lite grann så inget går åt helvete.
   Händerna skakar på ratten, det är svart utanför bilens rutor, och vått, stormen får regnet att röra sig horisontalt genom atmosfären och stora droppar blandas med mikroskopiska, vindrutan full av svarta tårar inga torkare mäktar med.

Malin Fors känner hjärtat slå i bröstet, ser det framför sig, lika svart och levrigt och kämpande som natten utanför. Hon kör fortfarande på skogsvägen och trädens kala grenar griper efter bilen som ett förhistoriskt odjurs vresiga tentakler.
   Malin släpper ratten med ena handen, sänker farten, torkar ur
ögonen, intalar sig själv att det bara är regn på kinderna.
   Inget annat.

Hon drar i sig bilens instängda luft och känner sig illamående.
   Det smattrar mot den vita tjänstevolvons plåttak. Små vita kulor faller från luften i svärmar. Det dånar snart och haglen som hamrar mot taket måste vara knytnävsstora, de överröstar motorn, verkar skrika åt henne: Nu har du gjort ditt val, nu finns ingen återvändo, nu har du givit upp, Malin Fors!
   Hennes kropp skakar.
   Jannes ansikte dansar framför vindrutan, Toves.

Malins dotters femtonåringsansikte är skrämmande blankt och dess konturer och former går in och ut ur den mörka höstnatten, och om Tove försöker säga något så försvinner hennes röst i ljuden från haglen som plågar taket.
   Så tystnar de.
   Bara motorn hörs, och försiktiga droppar mot vindrutan, inte fler än att vindrutetorkarna orkar med.
   Malins kläder är våta mot kroppen.
   Ljusen från motorvägen in mot Linköping, hon anar dem nu, vibrerande fyrar i natten, och de kommer närmare och hon ökar farten, tänker: Nu ger jag fan i det här, kan inte komma fort nog härifrån, och hon ser Jannes ansikte framför sig: han är inte arg, inte ledsen, bara trött och det skrämmer henne.

Det var en vacker tanke: Denna att de, hon, Janne och Tove, är varandras människor och att de måste kunna leva med den gåvan.
   Hon och Tove hade fl yttat tillbaka till Janne och huset utanför Malmslätt på sensommaren förra hösten. Mer än decenniet efter skilsmässan skulle de försöka igen, de kände sig tvungna till det efter den galna, heta sommaren som nära på kostade Tove livet, när hon kidnappades av en mördare Malin jagade.

Malin hade suttit i trädgården till huset i september, huset där de bott tillsammans för länge sedan, och hon hade sett på Tove och Janne när de hade arbetat med att rensa ogräs och kratta löv borta vid bilvraken. Hon hade sett på dem och trott att det faktiskt gick att börja om, att skapa en ny värld bara viljan och grunden fanns.
   De hade lekt leken väl till en början. Inte arbeta för mycket, laga mat tillsammans, äta, äta, älska, älska, försöka prata, försöka få någonting sagt som faktiskt kunde betyda någonting.

Så hade den verkliga hösten kommit.
   De hade gått tillsammans med Tove till psykologen på Barnpsyk på Universitetssjukhuset. Tove hade vägrat att prata med henne, sagt att det inget fanns att prata om, sagt: »Mamma, jag är inte rädd. Jag klarade mig. Det gick bra. Det var inte ditt fel.»
   »Det var ingens fel.»
   Men Malin visste att skulden var hennes, Tove hade dragits in i fallet förra sommaren och om det som hände inte var Malins fel, vems fel var det då? Om det inte vore för hennes arbete som polis hade det aldrig hänt.

»Människor gör konstiga saker, mamma.»
   Malin önskade ofta att hon kunde vara lika rationell och pragmatisk som sin dotter, ha lika lätt att finna sig i sakernas tillstånd: Tove, till synes oberörbar.
   Bilvraken på tomten. Tandkrämstuber utan lock. Banala mjölkpaket upprivna på fel sätt. Ord utslängda i rum och som studsar tillbaka obesvarade och ohörda. Takpannor som ska bytas. Mat som ska inhandlas med bil på vedervärdiga stormarknader. Skuld och ånger som ska suddas ut med vardagliga sysslor och en fåfäng önskan om att ha blivit klokare med åren.

Hon hade känt igen irritationen när den hade kommit smygande i novembers början:
   bågfilen mot själen, huggen, kärlekens milda men grymma förakt och i drömmarna kom den lille pojken tillbaka, och hon hade velat prata med Janne om honom, vem han kunde vara, vem han var. Hon hade legat bredvid Janne i sängen, vetat att han var vaken, men inga ord ville formas av hennes förlamade tunga.
   Lägenheten inne i stan hade varit uthyrd till studenter. Hon hade suttit kvar på polishuset till långt inpå kvällarna, Janne hade sett till att ha pass på brandstationen när hon var ledig, hon hade vetat det, förstått det och hon hade inte kunnat klandra honom.

Hon hade börjat rota i fallet med Maria Murvall på sig egen tid.
   Hon ville lösa den gåtan, hitta svaret på frågan vad som hänt den unga kvinna som hittats våldtagen och irrandes på en väg i skogarna kring Hultsjön och som nu satt stum och okontaktbar i ett rum på Vadstena sjukhus.
   Jannes tålmodighet med hennes ilska.
   Den gjorde henne ännu argare.
   »Gör vad du vill, Malin. Vad du måste.»
   »Du kan väl för helvete ha en åsikt om vad jag ska göra.»
   »Du kanske skulle koppla av från jobbet när du är hemma hos
oss?»
   »Janne. Säg aldrig, aldrig åt mig vad jag ska göra.»

Och så kom julafton, det hade varit något med skinkan, om de skulle ha söt eller skarp senap till griljeringen och Janne tog skarp när hon hade svarat: »vilken som», utan att ha lyssnat på hans fråga och hur hon sedan hade blivit arg för att han inte ens »vet en så jävla enkel sak som att det ska vara söt senap till griljeringen på en julskinka.»
   Han hade skrikit åt henne.
   Att skärpa sig. Att försöka vara lite jävla trevlig och normal, annars kunde hon ta sitt pick och pack och dra till den satans lägenheten. Han hade skrikit att hon kunde dra åt helvete, att det här var en idiotisk idé från första början, att han hade fått en förfrågan om att åka till Sudan efter nyår med Räddningsverket och att han jävlar i mig skulle tacka ja bara för att slippa ifrån hennes jävla elakheter och humör.

»Fan, du är sjuk, Malin, fattar du det?»
   Hon hade hållit glaset med tequila och Cola mot honom.
   »Jag är inte så efterbliven att jag förstör någon jävla skinka i alla fall.»
   Tove hade suttit några meter ifrån dem, vid köksbordet, hennes händer hade vilat på den röda bomullsduken, vid sidan av en nygjord skinkpinne och rött porslin nyligen inhandlat på Åhléns.
   Janne hade tystnat.
   Malin hade velat skrika något tillbaka, men istället hade hon sett på Tove.
   Hennes blå ögon stora, uppspärrade, liksom ängsligt riktande en enda fråga rakt ut i det glöggdoftande rummet:
   Är det så här det är att älska någon?
   Rädda mig i så fall från kärleken.

Malin kan ana att himlen blir ljusare där staden börjar.
   Inte mycket trafik.
   Hon undrar om hon har något torrt att byta till hemma i lägenheten,men vet att hon inte har det, kanske något i någon låda på vinden, men alla andra kläder är i huset hos Janne.
   En svart bil far förbi henne, omöjligt att se vilket märke i dimman, men föraren har bråttom, körde nära på dubbelt så fort som hon själv.

Regn igen nu och nyfallna orange och gulskinande löv fladdrar framför rutan, dansar sprakande framför henne som eldflugor sprungna ur djävulens egen eld, en härd som viskar, frammanar ondskan ur staden och landskapet: Kom fram nu, illvilja och jävelskap, kom fram ur era kalla översvämmade hålor, visa hur er kärlekslösa värld ser ut.
   Jannes jävla ursäkter finns i de ljuden och inom henne.
   Aldrig en sådan jul som den förra igen. Det hade hon lovat sig själv.
   »Jag måste åka.»

De hade pratat om det igen på juldagen, Malin bakfull och hon hade inte orkat hålla emot, bara varit stillsamt arg och ledsen över att allt än en gång verkade bli som det alltid blivit.
   »Jag behövs där. Jag kan inte leva med mig själv om jag tackar nej. De behöver min erfarenhet för att snabbt få latrinerna i flyktinglägret på plats, och om det inte sker kommer tusentals människor att dö som flugor. Har du sett ett barn dö i kolera någon gång, Malin? Har du det?»
   Hon hade velat slå honom på käften redan då.

De hade älskat sista gången med varandra natten innan han åkte.
   Hårt och utan värme och hon hade fått känslan av Daniel Högfeldts hårda kropp över sig, journalisten som hon haft sex med ibland, och hon hade rivit Janne på ryggen, bitit honom i bröstet och känt den metalliska smaken av hans blod och han hade låtit henne hållas, verkat tycka om att plågas av hennes ilska.
   Det var kött i henne den natten. Hårt erigerat kött.

Och Janne hade kommit hem efter en månad, hon själv djupt engagerad i sitt arbete med fallet Maria Murvall, hon hade tillbringat helgerna med att intervjua kollegorna vid Motalapolisen som jobbat med fallet.
Tove hade existerat vid sidan av dem. Det hade fått ske.
   »Hon är aldrig hemma. Har du märkt det?» hade Janne frågat en kväll i april när de båda hade varit lediga samtidigt och Tove varit inne i stan på bio.
   Malin hade inte märkt det, hur skulle hon kunna ha märkt det, när hon aldrig var hemma själv?

De hade pratat om att ha ett familjeråd.
   Om att ändå försöka med familjeterapi och fl era gånger hade Malin stått med telefonen i hand, velat ringa psykoanalytiker Viveka Crafoord som erbjudit henne gratis sessioner.
   Men tungan hade som varit förlamad.
   På våren hade Malin sett dem arbeta i trädgården igen, tillsammans far och dotter, hon själv bara närvarande fysiskt, själen intagen av ett komplicerat hedersmordfall.
   »Hur i helvete kan en far låta sin son döda hans dotter. Janne, kandu säga mig det?»
   »Nu dricker du inte mer tequila ikväll.»
   »Jag hatar när du förmanar mig. Det låter som om jag tillhör dig då.»

Linköping är omslutet av iskallt regn.
   Vad är staden där ute egentligen, annat än en puppa för människors drömmar? Sida vid sida stretar invånarna i rikets femte stad framåt i sina liv. De ser på varandra. Dömer varandra. Försöker älska varandra bortom sina fördomar. Människorna i Linköping vill väl, tänker Malin. Men när mångas tillvaro består av en ständig oro för att få behålla jobbet och att få pengarna att räcka till slutet av månaden och några få lever i överflöd räcker inte alltid solidariteten till. Stadens invånare lever sida vid sida, bara tunna geografi ska linjer skiljer dem åt.

Du kan skrika till miljonprogramsområdena från de tjusiga villahägnen, ropa tillbaka från de slitna balkongerna.
   Hösten är förruttnelsens tid, tänker Malin. Hela världen är skämd, väntar på att få inneslutas i vinterns köld. Samtidigt är höstens färg lågornas, men det är en kall eld som bara kallblodiga djur kan älska och njuta av. I höstens skönhet, i lövens fl ammor fi nns bara löftet om att allt kommer att bli värre.
   Händerna darrar inte längre på ratten.
   Kvar finns bara den våta kylan mot hennes magra kropp. Den är stark, kroppen, tänker hon. Om jag slarvat med nästan allt, så har jag inte slarvat med träningen, jag är stark, så in i helvete stark, jag är Malin Fors.

Hon kör förbi Gamla kyrkogården.
   Ser domkyrkotornets spegelbild falla in i vindrutan som en medeltida riddarlans redo att spetsa henne.
   Vad hände ikväll?
   Vilka ord sades?
   Vilken höjning på ögonbrynet, vilken nyans i vilken röst fick dem att börja igen?
   Hon har ingen aning, hon hade druckit, inte mycket, men säkert alldeles för mycket för att köra den här bilen nu.
   Är jag full? Adrenalinet har tagit bort ruset. Helt nykter är jag inte. Men det är väl inga kollegor ute ikväll?

Ditt svin. Ditt tröga svin, ditt flyende fega svin, och lugna dig, Malin, sluta bete dig för fan, sluta, drick inte mer nu, drick för helvete inte mer, du kan gå nu och slog jag honom? Slog jag dig i köket, Janne, eller stod jag bara med näven höjd i luften, förbannad på alla dina jävla icke-ord?
   Jag vevade i luften, jag minns det nu när jag stannar bilen utanför porten på Ågatan.
   Klockan på S:t Larskyrkan, svept som den är i bräcklig dimma, visar på kvart i elva och några fl yende kråkor avtecknar sig svagt mot himlen.

Inga människor i rörelse och jag vill inte tänka på den här kvällen, natten. Vid kyrkans mörkergrå sten, på dränkt gräs, ligger stora hopräfsade högar med löv. I mörkret ser de ut att rosta, att vilja ge upp sina sköna färger och låta sig slukas av alla de miljontals maskar som flyr upp ur den översvämmade marken.
   Du ryggade bakåt, Janne, dansade undan som om du många gånger förr fått värre slag än mitt riktade mot dig, och jag skrek att nu åker jag, nu åker jag och kommer aldrig mer tillbaka.
   Du kör inte i ditt tillstånd, Malin, och du försökte ta nycklarna och så var Tove där, hon hade sovit i soffan framför tv:n men vaknat, och hon ropade, det fattar du väl mamma att du inte kan köra så där.

Ta det lugnt nu, Malin, kom hit, låt mig få hålla om dig, och jag slog igen, och igen men det fanns bara luft där jag hoppades att du skulle finnas.
   Jag låtsades att jag frågade dig om du ville följa med mig, Tove, men du skakade på huvudet.
   Och du, Janne, hindrade mig inte.
   Du tittade bara på köksklockan.
   Så jag sprang till bilen.
   Jag körde genom det svartaste av höstväder och nu har jag stannat.
   Jag öppnar bildörren. Svarta tentakler river i den gråsvarta himlen.
   Öppna hål av rädsla där stjärnljuset borde sippra fram.
   Mina skor på den våta asfalten.
   Jag är trettiofem år gammal.
   Till vad har jag anlänt?