Midvinterblod, första kapitlet


Prolog

Östergötland, tisdag den trettioförsta januari
[I mörkret]

Slå mig inte.
   Hör ni det?
   Låt mig vara ifred.
   Nej, nej släpp in mig. Äpplen, äppeldoften. Jag känner den.
   Låt mig inte stå här i det kalla vita. Blåsten har slipade nålar som äter mina händer, mitt ansikte tills ingen frostig hud, inget kött, inget fett blir kvar på benen, kraniet.
   Märker ni inte att jag försvinner. Ni kunde inte bry er mindre, eller hur?

Maskarna krälar på jordgolvet.
   Jag hör dem. Och mössen, hur de älskar och blir galna av värmen, sliter varandra i stycken. Vi borde vara döda nu viskar de, men du har tänt din kamin och håller oss vid liv, vi är ditt enda sällskap i kylan. Men vilket sällskap sedan. Har vi någonsin levat, eller dog vi för länge sedan, i ett rum så trångt att ingen kärlek kunde rymmas i det?
   Jag drar ett fuktigt tyg om min magra kropp, ser elden brinna i kaminens fönster, känner röken sprida sig genom min svarta håla och sippra ut till de sovande tallarna, granarna, mossan och gråstenen, isen på sjön.
   Var finns värmen? Endast i vattnet som kokar. Om jag somnar, vaknar jag då?
   Slå inte.

Låt mig inte stå i snön. Utanför.
   Jag blir blå, sedan vit som allt annat.
   Här får jag vara ensam.
   Jag sover nu och i drömmen kommer orden tillbaka: Fittunge, pisseglin, du är inte på riktigt, du finns inte.
   Men vad gjorde jag er? Säg mig det enda: Vad har jag gjort? Vad hände?
   Och varifrån kom äppeldoften första gången? Äpplena är runda, men de briserar, försvinner i mina händer.
   Kaksmulor på golvet under mig.

Och jag vet inte vem hon är, men det svävar en naken kvinna över min kropp, hon säger: Jag ska ta hand om dig, du finns för mig, vi är människor, vi hör ihop, men så slits hon bort, min hålas tak vrids upp av en svart vind och där ute hör jag hur något ålar sig efter hennes ben och hon skriker och tystnar. Så är hon tillbaka, men hon är en annan nu, den ansiktslösa jag saknat hela mitt liv, kom hon undan, slog hon mig, vem är hon egentligen?
   Det blinkar i inkorgen. Fullt där. Utkorgen tömd.
   Jag kan utplåna saknaden.
   Jag kan strunta i att andas.
   Om saknaden och andningen försvinner så kommer tillhörigheten.
   Eller hur?

Jag har vaknat. Jag är många år äldre, men min håla, kylan, vinternatten och skogen är desamma. Jag måste göra något. Jag har gjort det redan. Någonting har hänt.
   Varifrån kommer blodet på mina händer?
   Och ljuden.
   Vad är det för fel på dem?
   Maskarna och mössen hörs inte för allt oväsendet.
   Din röst. Bankandet på de hopspikade plankorna som är min hålas dörr. Så nu kommer du, ni, äntligen hit.
   Bankandet. Drick inte så mycket.
   Är det ni? Eller de döda?
   Vem som än är där ute, säg att ni kommer med vänlighet i sinnet.
   Säg att ni kommer med kärlek.
   Lova mig det.
   Lova mig så mycket.
   Lova.


Del 1.

1.

Torsdag den andra februari

Kärleken och döden är grannar.
   Deras ansikte är ett och samma. En människa behöver inte sluta andas för att dö, och den behöver inte andas för att leva.
   Det finns aldrig någon försäkran vare sig vad gäller döden eller kärleken.
   Två människor möts.
   Kärlek.
   De älskar.
   Och de älskar och de älskar och sedan, en dag, tar kärleken slut lika tvärt som den en gång verkade uppstå, dess vresiga källa strypt av omständigheter, yttre eller inre.
   Eller så fortsätter kärleken tills det att tiden tar slut eller så är den omöjlig från början, men ändå oundviklig.
   Är sådan kärlek, den sistnämnda, mest till besvär?

Det är den, tänker Malin Fors samtidigt som hon nyss utkommen ur duschen, stående i morgonrock vid diskbänken, med ena handen brer smör på en skiva grovt bröd och med den andra för en kopp starkt kaffe till läpparna.
   Ikea-klockan på den vitmålade väggen visar 06.15. Utanför fönstret, i skenet från gatlyktorna, verkar luften ha stelnat till is. Kylan omsluter S:t Larskyrkans grå stenväggar och lönnarnas vita grenar ser ut att ha givit upp för länge sedan: Inte en natt till med temperaturer under tjugo, knäck oss hellre, låt oss falla döda till marken.
   Vem kan älska sådan här kyla?

Den här dagen, tänker Malin, är inte skapad för de levande.
   Linköping är förlamat, stadens gator hänger slappa på jordskorpan och imman på fönstren har gjort husen blinda.
   Folk orkade inte ens ta sig till Cloetta Center för att se LHC spela igår kväll, bara ett par tusen personer, när det alltid brukar vara fullsatt annars.
   Undrar hur det gick för Martin? tänker Malin, hennes kollega Zekes son, den egna produkten, målskytten som nosar på landslag och proffskarriär. Själv orkar hon inte uppbåda mycket intresse för hockeylaget, men bor man i staden är det omöjligt att undgå ödena på isen.

Knappt några människor i rörelse.
   Resebyrån i hörnet av S:t Larsgatan och Hamngatan hånar med affischer för det ena resmålet mer exotiskt än det andra; solen, stränderna, de overkligt blå himlarna tillhör en annan, beboelig planet. En ensam mamma stretar med en tvillingvagn utanför Östgötabanken, barnen nedbäddade i svarta påsar, osynliga, viljelösa, starka men ändå så oändligt sårbara. Mamman halkar på isfläckar dolda under ett pudertäcke, hon snavar, men driver sig själv framåt som om inget annat är möjligt.

»Fy bövelen för vintrarna här.»
   Inom sig hör Malin sin pappas ord, hur han några år tidigare motiverade köpet av en trerums bungalow mitt i ett av Teneriffas pensionärsområden:
   Playa de la Arena, strax norr om Playa de las Américas.
   Hur har ni det nu? tänker Malin.
   Kaffet värmer i magen.
   Ni sover säkert fortfarande och när ni vaknar är det till sol och värme.
   Här, tänker Malin, härskar frosten.
   Ska jag väcka Tove? Trettonåringar kan sova länge, gärna dygnet runt om tillfälle bjuds och en vinter som denna skulle det vara skönt att gå i ide några månader, att slippa ge sig ut och istället vakna utvilad på andra sidan kallgraderna.

Tove får sova. Hennes långa, gängliga kropp får vila.
   Första lektionen börjar inte förrän klockan nio. Malin kan se det framför sig. Hur hennes dotter tvingar sig upp halv nio, stapplar ut i badrummet, duschar, klär sig. Hon sminkar sig aldrig. Och sedan ser Malin hur Tove hoppar över frukosten, trots alla förmaningar.
   Kanske skulle jag prova en ny taktik, tänker Malin: »Frukost är skadligt för dig, Tove. Vad du än gör, ät inte frukost.»
   Malin dricker det sista ur koppen med kaffe.

De få gånger Tove är uppe tidigt är det för att läsa klart en av alla de böcker hon med närmast besatthet slukar, hon har en märkligt avancerad smak för sin ålder. Jane Austen, tänker Malin. Vilka trettonåringar mer än Tove läser sådant? Men å andra sidan. Hon är inte riktigt som andra trettonåringar, behöver aldrig anstränga sig för att vara bäst i klassen. Kanske vore det bra om hon fick anstränga sig, möta motstånd, på riktigt?

Tiden har dragit iväg, och hon vill komma till jobbet, vill inte missa halvtimmen mellan kvart i sju och kvart över då hon nästan alltid får vara ensam på polishuset och ostörd kan förbereda dagen.
   I badrummet tar hon av sig morgonrocken. Slänger den på det gula plastgolvet.
   Glaset i spegeln på väggen är aningen böjt och trots att det gör hennes en och sjuttio långa kropp en smula hoptryckt ser hon smärt ut; atletisk och kraftfull och redo att möta vad skit som än kan slängas på henne. Hon har mött den förr, skiten, tagit emot den, vuxit och gått vidare.

Inte illa för en trettiotreåring, tänker Malin och självförtroendet finns där, det finns ingenting som jag inte klarar, och sedan tvivlet, vissheten, jag har inte kommit någonstans, allra minst vidare och det är mitt eget fel, bara mitt eget fel.
   Kroppen.
   Hon koncentrerar sig på den.
   Klappar sig på magen, pressar ut revbenen så att de små brösten åker fram, men i samma stund som hon ser vårtorna peka rätt ut hejdar hon sig.

Istället böjer hon sig hastigt ner och plockar upp morgonrocken.
   Hon fönar sin blonda page torr, låter håret lägga sig över de tydliga, men mjuka kindknotorna och bli till en mantel på pannan ovan de raka ögonbrynen, som hon vet framhäver hennes kornblåa ögon.
   Malin plutar med munnen, önskar sig större läppar, men det kanske skulle se konstigt ut mot hennes korta, aningen trubbiga näsa?
   I sovrummet klär hon sig i jeans, en vit blus och en grovstickad svart ullpolo.

I hallspegeln rättar hon till håret, tänker att man nog inte ser rynkorna vid ögonbrynen. Hon drar på sig sina Caterpillar-boots.
   För vem vet vad som väntar?
   Kanske måste hon ut i terrängen. Den tjocka svarta falska dunjackan inköpt på Stadium i köpcentret Tornby för åttahundrasjuttiofem kronor får henne att känna sig som en reumatisk mångubbe, trög och osmidig i rörelserna.
   Har jag allt med?

Mobilen, plånboken i fickan. Pistolen. Detta ständiga bihang. Vapnet hänger kvar över stolsryggen vid den obäddade sängen.
   Madrassen skulle kunna rymma två kroppar och det skulle ändå bli plats över för ett mellanrum, ett avstånd för sömn och ensamhet under nattens allra mörkaste timmar, men hur hitta någon du står ut med om du ofta inte ens står ut med dig själv?
   Hon har ett kort på Janne bredvid sängen. Hon brukar intala sig själv att det står där för att göra Tove glad.

På bilden är Janne solbränd och han ler med munnen men inte med sina blågröna ögon. Bakom honom är himlen klar och bredvid vajar en palm försiktigt i vinden och i bakgrunden kan man ana en djungel.
   Janne bär en ljusblå FN-hjälm och en kamouflagefärgad bomullsjacka med Räddningsverkets märke och han verkar vilja vända sig om, försäkra sig om att det inte kommer något rovdjur ur den täta grönskan.
   Rwanda.
   Kigali.
   Han har berättat om hur hundar åt av människor som ännu inte var döda.
   Janne åkte, åker, har alltid åkt frivilligt. I varje fall är det den officiella versionen.

Till djungeln så tät av mörker att man anar ljuden av slagen från ondskans hjärta, till blodvåta, minerade bergsvägar på Balkan, lastbilar med mjölsäckar som dånar förbi grunda massgravar, illa dolda av sly och sand.
   Och frivilligt var det från början, för oss.
   Kortversionen:
   En sjuttonåring och en tjugoåring möts på ett vanligt vilket som helst disco i vilken som helst landsortsstad. Två människor utan planer, lika men olika men med en doft och aningar som stämmer för varandra. Så efter två år händer det som inte får hända. En tunn hinna av plast spricker och barnet börjar växa.

»Vi måste ta bort det.»
   »Nej, det här är vad jag alltid velat.»
   Deras ord går om varandra och så har tiden runnit ut och dottern kommer, solstrålarnas solstråle och de leker familj. Så går ett par år och något stumnar, blir inte som det var tänkt, eller inte tänkt alls och kropparna får en egen vilja bortom all sans och vett.
   Ingen explosion, utan en pyspunka, som leder långt, långt ut i geografin och ännu längre in i själen.
   Kärlekens livegenskap, tänker Malin.
   Bitterljuv. Som hon tänkte då, efter att de separerat, när flyttlasset gick till Stockholm och polisskolan, när Janne flytt till Bosnien:
   Om jag blir bäst på att utplåna det onda, då kommer det goda till mig.

Visst kan det vara så enkelt?
   Då blir kärleken möjlig igen. Eller hur?
   På väg ut ur lägenheten känner Malin pistolen trycka mot bröstkorgen.
   Hon öppnar försiktigt dörren till Toves sovrum. Hon kan urskilja väggarna i mörkret, raderna med böcker på bokhyllorna, ana Toves oproportionerliga tonårskropp under det turkosa lakanet. Tove sover nästan ljudlöst, det har hon gjort sedan hon var två. Innan dess var hennes sömn orolig, hon vaknade flera gånger per natt, men sedan var det som om hon förstod att tystnaden och lugnet var nödvändigt, åtminstone om natten, som om tvååringen instinktivt visste att en människa ibland behöver ha natten fri för drömmar.
   Malin lämnar lägenheten.

Går långsamt de tre trapporna ner till husets entré. För varje steg känner hon kylan komma närmare. Det är nästan minusgrader i trappuppgången.
   Måtte nu bilen starta. Det är nästan så kallt att bensinen skulle kunna frysa till is.
   Hon tvekar vid dörren. Köldröken sveper i slöjor genom gatlyktornas koner. Hon vill springa tillbaka uppför trapporna, gå in i lägenheten, slita av sig kläderna och krypa tillbaka ner i sängen. Sedan kommer den igen, längtan till polishuset. Alltså: Slit upp dörren, spring till bilen, fumla med nyckeln, öppna dörren, kasta dig in, starta och kör iväg.

Kylan kopplar strypgrepp när hon kommer ut, hon tycker sig höra näshåren knastra vid varje andetag och hon känner hur tårvätskan blir trög av kölden, men hon kan ändå läsa inskriptionen ovanför en av S:t Larskyrkans sidoportar: »Saliga äro de renhjärtade ty de skola se Gud.»
   Var är bilen? Den silverfärgade Volvon av årsmodell 2004 står på sin plats, mittemot Galleri S:t Lars.
   Bulliga armar.
   Med svårighet får Malin ner handen i den jackficka där hon tror nycklarna ligger. Inga nycklar. Nästa ficka och så nästa. Fan. Hon måste ha glömt dem däruppe. Så kommer hon på sig själv: De är i jeansens framficka.

De stela fingrarna värker när hon trycker ner dem i fickan. Men där är nycklarna.
   Öppna dig nu, dörrjävel. Isen har skonat nyckelhålet och snart sitter Malin i förarsätet och svär: Över kylan, över en motor som bara hackar och vägrar att starta.
   Hon försöker om och om igen.
   Men bilen vägrar.
   Malin kliver ur. Tänker: Jag måste ta bussen, men varifrån går den?
   Satan, vad kallt, satans jävla biljävel, och så ringer telefonen.
   Klohand om den ilskna plastmojängen. Hon orkar inte se efter vem det är.

»Ja, Malin Fors.»
   »Zeke här.»
   »Min jävla bil startar inte.»
   »Ta det lugnt, Malin. Ta det lugnt. Lyssna. Det har hänt en jävla grej. Jag berättar när jag kommer. Om tio minuter hos dig.»
   Zekes ord verkar sväva i luften. Av tonfallet hör Malin att något riktigt allvarligt har hänt, att den kallaste vintern i mannaminne just blivit ännu några grader mindre förlåtlig, att kölden visat sitt rätta ansikte.