Fjälstrenas poesi
Jag lutar mig tillbaka mot den läderklädda
sänggaveln.
Rummet på Hotel Urban på Calle San Jeronimo i Madrid är ett designat
mikrokosmos, larmet från staden bara en viskning genom den isolerade
fönsterrutan.
Regnet driver ner därute.
Ingen idé att lämna rummet. Så i mitt mikrokosmos låter jag tanken
sväva till ett annat mikrokosmos.
Och orden som dyker upp i mitt huvud får magen att dra sig samman av
hunger.
Morcilla, chorizo, longaniza....
Namnen på de spanska korvarna svävar som planeter runt en tydlig sol.
Txistorra, butifarra, salchichón...
Och solen är grisen, den inte sällan frigående, älskade, nästan dyrkade,
grisen som alla de spanska korvarna görs av. Pata Negra, svartklövad gris, men
också andra mindre kända raser. Faktum är att spanjorerna äter mest gris per
capita i världen.
Spansk korv, fantastisk som den är i sin bredd och smakrikedom är
märkligt okänd. Landets korv har alltid levt i skuggan av storebror Jamón; den lufttorkade skinkan, hyllad
och äten världen över.
Den spanska korven är värd ett bättre öde.
Jag har ännu inte hittat en salami i Toscana som mäter sig med en
topp-salchichón från Katalonien. Vad är vår egen, eller en amerikansk, varmkorv
i jämförelse med en paprika- och vitlökspackad txistorra från Baskien? Ungersk
salami? Tunn i smaken i jämförelse med
en välgjord chorizo från någon av de främsta producenterna i Guijuelo.
I
Spanien tar man sin korv på allvar. Varje år hålls till exempel i San Sebastían
mästerskap i konsten att tillverka
txistorra. I Katalonien, i Vic, grisstaden som är känd för att stinka av
svingödsel, är man millitant i sin tillbedjan av salchichónen.
Mitt
hotellrum.
Det knakar av högteknologi och rena linjer.
Ingen gris kommer någonsin att böka här.
Spanien och Madrid har förändrats i grunden sedan jag först kom hit i
slutet av åttiotalet. Mina två första romaner utspelar sig här. Men det är en
annan stad nu. Madrid är inte längre särskilt säreget, för varje dag mer en
butikskedjekuliss som alla andra i ängsliga Euoroville.
Men hur många Starbucks och kebabhak som än
öppnas i Madrid, kommer det förhoppningsvis alltid att finnas plats för
traditionellt, omsorgsfullt tillverkad korv.
Än idag görs den bästa spanska korven av familjeföretag som funnits i
generationer. Det kan vara allt från större fabriker till små slakteributiker
som gått i arv från mor till son, från far till dotter, så långt tillbaka i
tiden att ingen längre minns hur det började. Men recepten på perfekt
txistorra, på perfekt morcilla finns ristade i familjeminnet.
Och förädlingsvärdet är stort. Tänk om vi här
hemma kunde förvandla grisar på samma sätt, till produkter som betingar 1000:-
per kilo och mer än så i butik? Och göra det i stor skala. Då skulle en hel del
arbetslösa få jobb i sådana entreprenörsdrivna företag politikerna skriker
efter.
Passion och driftighet.
Tradition och nytt sida vid sida.
De tunga namnen i den samtida spanska gastronomin använder traditionella korvar i sin matlagning.
Jag minns en butifarra gjord på kalvbräss och
tryffel på Can Fabes utanför Barcelona.
I mitt inre svävar txistorrapulvret som Arzak i San Sebastían serverade
till ett tryfferat ägg.
Regnet driver alltjämnt ner.
Men vad är några ilskna droppar egentligen?
Bara hundratalet meter härifrån ligger barerna på Plaza Santa Ana. Där
serverar de chorizo från Salamanca. De serverar Salchichón från Vic. Mycket
tid, möda och omsorg har lagts ned på de korvarna. Det är ett slitsamt arbete
korvmakeriet.
Jag skänker därför alla som arbetar med fjälstrenas poesi en
tacksamhetens tanke. Deras slit och
kunnande gör att jag kan ta på mig skinnjackan och knalla ut och snart stå vid
en bardisk med några rödskimrande, feta skivor chorizo framför mig.
Så
varför gnälla om lite regn?
Ett sugande ljud.
Den designade rumsdörren glider igen bakom mig.