Fjälstrenas poesi


Jag lutar mig tillbaka mot den läderklädda sänggaveln.  
     Rummet på Hotel Urban på Calle San Jeronimo i Madrid är ett designat mikrokosmos, larmet från staden bara en viskning genom den isolerade fönsterrutan. 
   Regnet driver ner därute.  
   Ingen idé att lämna rummet. Så i mitt mikrokosmos låter jag tanken sväva   till ett annat mikrokosmos. 
   Och orden som dyker upp i mitt huvud får magen att dra sig samman av hunger.  

Morcilla, chorizo, longaniza.... 
   Namnen på de spanska korvarna svävar som planeter runt en tydlig sol. 
   Txistorra, butifarra, salchichón...   
   Och solen är grisen, den inte sällan frigående, älskade, nästan dyrkade, grisen som alla de spanska korvarna görs av. Pata Negra, svartklövad gris, men också andra mindre kända raser. Faktum är att spanjorerna äter mest gris per capita i världen.  

Spansk korv, fantastisk som den är i sin bredd och smakrikedom är märkligt okänd. Landets korv har alltid levt i skuggan av storebror Jamón; den lufttorkade skinkan, hyllad och äten världen över.  
Den spanska korven är värd ett bättre öde.     
   Jag har ännu inte hittat en salami i Toscana som mäter sig med en topp-salchichón från Katalonien. Vad är vår egen, eller en amerikansk, varmkorv i jämförelse med en paprika- och vitlökspackad txistorra från Baskien? Ungersk salami? Tunn i smaken i  jämförelse med en välgjord chorizo från någon av de främsta producenterna i Guijuelo. 

I Spanien tar man sin korv på allvar. Varje år hålls till exempel i San Sebastían mästerskap i  konsten att tillverka txistorra. I Katalonien, i Vic, grisstaden som är känd för att stinka av svingödsel, är man millitant i sin tillbedjan av salchichónen.  
   Mitt hotellrum. 
   Det knakar av högteknologi och rena linjer. 
   Ingen gris kommer någonsin att böka här. 

Spanien och Madrid har förändrats i grunden sedan jag först kom hit i slutet av åttiotalet. Mina två första romaner utspelar sig här. Men det är en annan stad nu. Madrid är inte längre särskilt säreget, för varje dag mer en butikskedjekuliss som alla andra i ängsliga Euoroville. 
   Men hur många Starbucks och kebabhak som än öppnas i Madrid, kommer det förhoppningsvis alltid att finnas plats för traditionellt, omsorgsfullt tillverkad korv.  

Än idag görs den bästa spanska korven av familjeföretag som funnits i generationer. Det kan vara allt från större fabriker till små slakteributiker som gått i arv från mor till son, från far till dotter, så långt tillbaka i tiden att ingen längre minns hur det började. Men recepten på perfekt txistorra, på perfekt morcilla finns ristade i familjeminnet. 
   Och förädlingsvärdet är stort. Tänk om vi här hemma kunde förvandla grisar på samma sätt, till produkter som betingar 1000:- per kilo och mer än så i butik? Och göra det i stor skala. Då skulle en hel del arbetslösa få jobb i sådana entreprenörsdrivna företag politikerna skriker efter. 

Passion och driftighet. 
   Tradition och nytt sida vid sida.   
   De tunga namnen i den samtida spanska gastronomin använder  traditionella korvar i sin matlagning. 
   Jag minns en butifarra gjord på kalvbräss och tryffel på Can Fabes utanför Barcelona. 
   I mitt inre svävar txistorrapulvret som Arzak i San Sebastían serverade till ett tryfferat ägg.

Regnet driver alltjämnt ner. 
   Men vad är några ilskna droppar egentligen? 
   Bara hundratalet meter härifrån ligger barerna på Plaza Santa Ana. Där serverar de chorizo från Salamanca. De serverar Salchichón från Vic. Mycket tid, möda och omsorg har lagts ned på de korvarna. Det är ett slitsamt arbete korvmakeriet.  

Jag skänker därför alla som arbetar med fjälstrenas poesi en tacksamhetens tanke. Deras slit och kunnande gör att jag kan ta på mig skinnjackan och knalla ut och snart stå vid en bardisk med några rödskimrande, feta skivor chorizo framför mig. 
   Så varför gnälla om lite regn? 
   Ett sugande ljud. 
   Den designade rumsdörren glider igen bakom mig.