Rakt över bardisk
Jag befinner
mig, som många av denna tidnings läsare, ofta på resande fot.
Och titt som tätt reser jag ensam, och ibland
har jag föga lust att sätta mig alléna vid ett restaurangbord när det är dags
för middag.
Lösningen stavas
Bardiskätande.
Vid en bar höjs inga ögonbryn för dig som
äter ensam. Ingen stirrar på dig som om du saknar vänner, ingen krögare fnyser för att ett bord som
kunde rymma två betalande gäster blott hyser en. Nej, bardisken är ensamätarens
bäste vän, och tack och lov har det blivit bättre för bardiskätaren runt om i
världen på senare år. Det är idag i flera metropoler ganska lätt att hitta en
bardisk där det serveras riktigt bra käk.
Nu finns det klara fördelar med bardiskätande
även för andra än ensamätaren. Det är sällan restauranger tar bokningar för
sina platser i baren. De är vigda åt drop-in gäster, som den resande ofta
tenderar att vara. En annan fördel med bardiskätande är
flytande. Ingen förfasas om du beställer både en andra och tredje Martini.
Och skulle
du fyllna till lite grann, vilket faktiskt har hänt undertecknad någon gång, så
är det okej. Du sitter redan i baren. Och skulle du trilla av stolen, (som
också hänt undertecknad) finns det vana händer som kanske hjälper dig upp.
Låt mig nu göra några nedslag världen över i
rekommenderat bardiskätande.
I Barcelona, vid ett av Borns små torg, finns Cal
Pep, där dryga tjugotalet gäster åt gången trängs för att äta habila katalanska
specialiteter. Lite lyxigare är det vid baren på fiskkrogen Botafumeiro, uppe i Gracía.
I Paris, Las Vegas, Tokyo och sedan någon
vecka New York är Joel Robuchons up-scale
tapasbar-koncept L Àtielier de Joel Robuchon, bra alternativ för
bardiskätande.
Robuchon vårdar
mikrosäsongerna och hans tryfferade potatismos kan bota svår hemlängtan.
På Manhattan ligger Alfred Portales klassiska
Gotham Bar&Grill, som på åttiotalet gick i bräschen för vertical-food, där råvarorna staplas på
höjden i presentationerna. Än idag serveras bra mat på Gotham, som har en lång,
svart bardisk där den hungrige serveras på brickor särskilt framtagna för att
göra ätandet vid disken så bekvämt som möjligt.
Här hemma är den i mitt tycke bästa bardisken
för ätande den som finns på Operkällarens bakficka. Pålitlig husmanskost och
väl insuttna omgivningar stillar och glädjer en orolig själ. Även Rolfs Kök,
som på senare tid fått ett uppsving, har en bardisk som funkar fint för
födointag.
Den som vill hänge sig åt ultralyxigt
bardiskätande besöker någon av de riktigt exklusiva sushiställena i Tokyo, till
exempel Sushi-Ko.
Det allra mest exklusiva sushihaket, och tillika baren, finns
dock i New York och heter Masa. Krogen ligger granne med Per Se som recenseras
här intill. Masas bardisk är gjord av exklusivt hinokiträ och vid den äter du
oöverträffad sushi som lätt kan kosta 500 kronor per bit. Men då kan du beskåda mästaren själv, Masa
Takayama, i arbete.
Med lite potent saké inanför
Paul&Joe-skjortan, intressanta bordsgrannar och munnen full av silkig
snapper, mår i alla fall jag bra, samtidigt som jag känner mig plågsamt
medveten om detta härliga livs ändlighet. Och vem kan egentligen önska sig mer av en middag, på egen, tu eller
fler man hand?