(Lättläst)

Rakt över bardisk


Jag befinner mig, som många av denna tidnings läsare, ofta på resande fot.
   Och titt som tätt reser jag ensam, och ibland har jag föga lust att sätta mig alléna vid ett restaurangbord när det är dags för middag. 
   Lösningen stavas Bardiskätande. 

Vid en bar höjs inga ögonbryn för dig som äter ensam. Ingen stirrar på dig som om du saknar vänner,  ingen krögare fnyser för att ett bord som kunde rymma två betalande gäster blott hyser en. Nej, bardisken är ensamätarens bäste vän, och tack och lov har det blivit bättre för bardiskätaren runt om i världen på senare år. Det är idag i flera metropoler ganska lätt att hitta en bardisk där det serveras riktigt bra käk. 

Nu finns det klara fördelar med bardiskätande även för andra än ensamätaren. Det är sällan restauranger tar bokningar för sina platser i baren. De är vigda åt drop-in gäster, som den resande ofta tenderar att vara.  En annan fördel med bardiskätande är flytande. Ingen förfasas om du beställer både en andra och tredje Martini.

Och skulle du fyllna till lite grann, vilket faktiskt har hänt undertecknad någon gång, så är det okej. Du sitter redan i baren. Och skulle du trilla av stolen, (som också hänt undertecknad) finns det vana händer som kanske hjälper dig upp. 

Låt mig nu göra några nedslag världen över i rekommenderat bardiskätande.
   I Barcelona, vid ett av Borns små torg, finns Cal Pep, där dryga tjugotalet gäster åt gången trängs för att äta habila katalanska specialiteter. Lite lyxigare är det vid baren på fiskkrogen  Botafumeiro, uppe i Gracía.  

I Paris, Las Vegas, Tokyo och sedan någon vecka New York är Joel Robuchons up-scale tapasbar-koncept L Àtielier de Joel Robuchon, bra alternativ för bardiskätande.  
   Robuchon vårdar mikrosäsongerna och hans tryfferade potatismos kan bota svår hemlängtan. 

På Manhattan ligger Alfred Portales klassiska Gotham Bar&Grill, som på åttiotalet gick i bräschen för vertical-food, där råvarorna staplas på höjden i presentationerna. Än idag serveras bra mat på Gotham, som har en lång, svart bardisk där den hungrige serveras på brickor särskilt framtagna för att göra ätandet vid disken så bekvämt som möjligt.  

Här hemma är den i mitt tycke bästa bardisken för ätande den som finns på Operkällarens bakficka. Pålitlig husmanskost och väl insuttna omgivningar stillar och glädjer en orolig själ. Även Rolfs Kök, som på senare tid fått ett uppsving, har en bardisk som funkar fint för födointag.  
   Den som vill hänge sig åt ultralyxigt bardiskätande besöker någon av de riktigt exklusiva sushiställena i Tokyo, till exempel Sushi-Ko.

Det allra mest exklusiva sushihaket, och tillika baren, finns dock i New York och heter Masa. Krogen ligger granne med Per Se som recenseras här intill. Masas bardisk är gjord av exklusivt hinokiträ och vid den äter du oöverträffad sushi som lätt kan kosta 500 kronor per bit.  Men då kan du beskåda mästaren själv, Masa Takayama, i arbete.  

Med lite potent saké inanför Paul&Joe-skjortan, intressanta bordsgrannar och munnen full av silkig snapper, mår i alla fall jag bra, samtidigt som jag känner mig plågsamt medveten om detta härliga livs ändlighet. Och vem kan egentligen önska sig mer av en middag, på egen, tu eller fler man hand?