Time Warner


Bara i drömmar finns en gråskala som denna. 

Ungefär så viskar en röst i mitt inre när gryningsljuset sakta rör sig längs husen på Central Park South och det bakomliggande perspektivet av skyskrapor.    
Klockan är strax efter sex på morgonen.  

Platsen är ett rum på Mandarin Oriental Hotel i det norra av nybyggda Time Warner Centers två torn och jet lagen har gjort mig klarvaken. 
Jag sitter i divanen vid fönstret, låga moln stryker förbi och kanske hundra meter ner vaknar Central Park. De fåtaliga ljusen försvinner allteftersom dagen gryr och några ensamma svarta människokonturer rör sig längs gångarna. 

Femtio våningar under mig, i husets första fyra våningar, i den shoppingmall eller ”Vertical retail” som husets PR-personer gärna säger, har ett nytt gastronomiskt fyrverkeri börjat spraka och som snabbt förändrat New Yorks fine-dining scen.  

Tomas Keller, Masa Takayama, Gray Kunz, Jean Georges Vongerichten och snart även Charlie Trotter - alla har de öppnat restauranger i centret. Och som inte detta vore nog: i grannkåken Trump Building, ligger herr Vongerichtens flaggskepp Jean Georges, och lite längre bort i Essex House tronar Alain Ducasses ADNY.  Kanske är denna plats planetens nya gastronomiska epicentra? Att det är här det händer, just nu? 

Så bryter solen horisonten. Det gråa blir till en ocean av diskreta färger. 
Jag lutar mig tillbaka. 
New York har sett många sorger de senaste åren. Men den här morgonen är inte en av dem.  

Jean Georges Vongerichten är, om inte bekymrad, så i vart fall lätt omtumlad över den nya konkurrensen i kvarteret.   
Den kortvuxne, mörklagde Alscasiern sitter mitt emot mig i ett hörn av baren på sin flaggskeppsrestaurang. Han rör sig rastlöst fram och tillbaka på stolsitsen, kastar oroliga blickar än mot baren, än mot det öppna köket. Kvällens middagsgäster, till mesta dels välbeställda New York-bor, anländer som bäst och vem vet, det kan dyka upp något känt ansikte. 

På tjugo år har Jean Georges byggt upp ett restaurangimperium bestående av dryga femtontalet krogar världen över. 
”Konkurrens stimulerar”, säger han.”Jag är väldigt tävlingsinriktad”.  
Jean Georges var pionjär när han öppnade sin restaurang här för dryga tiotalet år sedan.

Columbus circle ansågs vara gastronomisk ödemark, och många höjde varnande röster.  ”Folk sa:Columbus Circle? Öppna inte där. Det kommer att gå åt skogen, Jean Georges. Men det gick ju bra. Och nu, med Time Warner, är det här New Yorks nya centrum.”  
Jag frågar varför han tror att det blivit så.  ”Det fanns en ledig tomt”, säger han. ”Och New Yorks fastighetsutvecklare letar alltid efter projekt. Det de älskar mest av allt är att tjäna pengar.” 

Så vad kostar det att bygga ett tvåtornat skyskrapekomplex på åttiotre våningar i dagens läge? 
Enligt uppgift 1,7 miljarder dollar om komplexet heter Time Warner Center och ligger vid världens mest berömda park.  

Företaget bakom komplexet heter Related Companies och de verkar tidigt ha förstått att det krävdes ett marknadstänkande utöver det vanliga för att få valuta för investerade pengar. Och det var här de fann villiga adepter i de berömda kockarna.
Related Companies strategi var enkel:
Locka hit kockarna, och de kommer att höja statusen på hela byggnaden, och då kan vi höja priserna på kontoren och bostadsrätterna. Således erbjöd man Keller och Vongerichten helt fria händer och i det närmaste total finansiering på inredningen av sina restauranger.  

”De betalade allt bara för att få dit mig”, säger Jean Georges och ser plirig ut.”Jag behövde inte lägga ut enda dollar. I went crazy up there”, flinar han och verkar se hela projektet som en studie i hur långt man kan driva ett restaurangkoncept. Och det är lätt att förstå vad han menar. 

V Steakhouse, beläget på fjärde våningen i Time Warner, liknar mest en överdådig lyxbordell med tunga sammetsdraperier, barockstolar och decimetertjocka vinröda heltäckningsmattor. På menyn finns sashimi som förrätt och till biffarna kan man välja på sexton sorters potatis. Ett allt igenom oortodoxt steakhouse med andra ord. Stekhouses är heliga kor i New York, inget man mixtrar med ostraffat. Och mycket riktigt har kritiken inte varit nådig mot V. New York Times gav krogen en stjärna, vilket var det sämsta betyg som Vongerichten någonsin fått för en krog. 

”De på Related Companies blev oroliga när jag fick recensionen”, säger Jean Gorges. ”Men så är livet som krögare” och sedan verkar han inte vilja säga mer om saken. Då vill han hellre prata om Spice Market, hans asiatiska restaurang i Meatpacking district som fick tre stjärnor i New York Times av kritikern Amanda Hess. 

”Du måste gå till Spice Market” säger han.  
”Visst”, svarar jag och fortsätter: ”Stämmer det som ryktet säger att du inledde ett förhållande med Amanda Hess när du hon höll på att recensera krogen?” 
Fransmannen ler. 
”Vem bryr sig om jag hade ett förhållande med Amanda eller inte? Recensionen blev ju bra.” 

Thomas Kellers Per Se, belägen på samma marmor och stålglänsande våning i centret som V, har fått alldeles lysande kritik och är så het som en restaurang kan bli. Borden släpps två månader i förväg, och de blir de fullbokade på några få minuter. 
Krogen ryktas ha kostat sexton miljoner dollar att inreda och Related Companies stod för varenda cent. 

Vad har alla dessa pengar då givit? 
Helt klart revansch för Thomas Keller, som senast han försökte sig på att driva krog i New York, fick lämna staden med svansen mellan benen. Krogen hette Rakel och gjorde konkurs. Någon konkurs är nog inte aktuell för Per Se, men marginalerna är mycket små, och varje plats måste fyllas, både lunch och middag. Följaktligen är min reservation kreditkortsgaranterad och det skulle kosta mig en förmögenhet att inte ha dykt upp. 
Men vem vill missa det här? 

Vårt bord har utsikt över Central Park och jag och mitt välbärgade sällskap trivs i den dämpat vulgära ultra-lyx miljön. Extremt välkoreograferad service bär fram rätt på rätt och det är bara att kapitulera inför en måltid där vad som helst tycks kunna hända: Oysters and Pearls, tryffelbrulé, palmhjärtan från Hawaii, biff från Snake River Farm i Oregon…   Tjohej, tänker jag när servitrisen presenterar de arton sorters hemgjorda praliner som avslutar måltiden.

Det som vi trakteras på Per Se är klassen bättre än det som Jean Georges serverade oss kvällen innan, och då var redan det absolut världsklass. Det bakomliggande syftet med en restaurang får gärna vara att sälja bostadsrätter om det gör att världen kan få möjlighet till en matupplevelse som denna.  

Eller som Sean Penns desillusioniserade sergeant säger i Terence Mallicks krigsfilm Den tunna röda linjen:
  ”It´s all about fucking real estate.” 
Det är inte bara utsikten över Central Park från Mandarin Oriental hotells lobby på trettiofemte våningen som gör att jag får svindel. Det är lika mycket vad Tiana Kaartadinata, hotellets trevliga och mycket unga PR-person säger, som gör att jag känner marken försvinna under mina fötter. 

Klockan är strax efter tio och vi dricker morgonkaffe tillsammans. 
”Våra lägenheter i huset, The Residences at Mandarin Oriental” kostar från 2,9 miljoner dollar upp till 35 miljoner dollar för penthousen. De har sålt mycket, mycket bra. Vi har bara ett av tre penthouse kvar. Ägarna får använda hotellets pool och gym. Det är uppskattat.” 
”Mycket pengar”, säger jag. ”35 miljoner dollar för en lägenhet. Och för ett gymkort.”  Tiiana nickar och rynkar sina asiatiska ögonbryn. 
”Vad tycker du om jämförelsen med Twin Tower?” 
Centret började byggas ungefär samtidigt som den stora katastrofen, och består onekligen av två höga tornliknande byggnader. 
”Folk drar jämnt den parallellen. Det är därför vi helst säger centrets två byggnader, och inte två torn.” 

Jag byter samtalsämne igen. 
”Varför tror du alla kända kockar vill öppna i huset?” 
Tiiana tänker efter. 
”Du vet, säger hon. För oss är det bra med de kända kockarna. Våra gäster älskar det. För kockarna…Du vet, New York är speciellt. If you can make it here, you can make it anywhere.” 

Hotellets egen restaurang heter Asiate och kocken Sugi Noriyoke plockades hit från Sydney 
”Vi ville inte ha en känd kock”, säger Tiiana. ”Vi ville att krogen skulle spegla vårt eget varumärke istället, Mandarin Orientals.” 
Krogen har tagits emot väl, och det Tony Chi-designade rummet är anslående med utsikt och allt. Men ack, ack. Maten är utslätad asian-french-fusion och redan efter den beryktade,
i lokalpressen mycket omskriva, men tyvärr så slätstrukna Ceasarsallad-soppan längtar jag upp på mitt rum för en lång natts sömn, drömmar och ännu en tidig morgon med gryningsljus över Central Park. 

Dagen därpå tar vi hissen ner till tredje våningen och äter frukost på Café Gray.  
”Det är lite som att befinna sig på insidan av en ölsejdel”, säger min direktörskompis samtidigt som han slevar i sig sina överkokta 30-dollarsägg.  
Vi sitter i baren och vi är de enda gästerna. Café Gray, med spegelintensiv inredning som sägs vara inspirerad av ungerska caféer, är en annan av Time Warners success-storys.

Efter många förseningar öppnade krogen i höstas och det har varit fullt sedan dess. Kocken och ägaren Gray Kunz arbetade tidigare på numera nedlagda Lespinasse och har gjort sig ett namn med tydligt asien-inspirererad mat. Till skillnad från Vongerichten och Keller har Kunz fått betala sin restaurang själv och det är bara att hoppas att populariteten håller i sig. Kanske, tänker jag när jag tar mig en titt i matsalen, var det en mindre smart idé att bygga det öppna köket framför fönstren mot Central park? Hur flinka kockarna än är, kommer nog de framtida gästerna i Centrets restauranger mer för utsikten än för deras sällsamma teater. 

Men på den mest kontroversiella restaurangen i Time Warner är det delvis teatern man betalar för.  
Masa Takayama, en gladlynt, barsk, golfälskande japan i femtioårsåldern, drev tidigare den legendariska krogen Ginza-Ko sushi i Beverly Hills där Hollywood-eliten glatt pungade ut tusentals dollar för rå fisk av yppersta kvalitet. 

”Jag trivdes aldrig i Los Angeles”; säger Masa när jag träffar honom i hans måndagsstängda, minimalistiskt inredda restaurang. ”Jag föddes i Tokyo och det är en riktig storstad, precis som New York. Här är jag lycklig.” 
New York har inte varit riktigt lika lyckligt över Masas etablering. Journalister och krönikörer och uteätare med bloggar har förfasat sig över hur sanslöst dyr Masas restaurang är. 1200 dollar för två personer är ingen ovanlighet, och billigare än 1000 dollar kommer ingen undan som vill smaka Masas Omakase-meny. 

Masa själv tycker prisdiskussionen är löjlig. 
”Pris spelar ingen roll”, säger han. ”Det är upplevelsen som räknas. Antingen hajar man eller så hajar man inte.” 

Det var Thomas Keller, stor fan av Ginza-ko, som lockade Masa till Time Warner Center.   ”Thomas Keller ringde och berättade om projektet. Jag kollade på ritningarna och bestämde mig direkt. Men jag betalade själv! Med mina egna pengar.”  Sedan följer en utläggning om hur kockar som blir kända slutar laga mat och bara slår mynt av sina namn via nya krogar, böcker och tv-shower. Men det skulle aldrig Masa göra. Han spänner ögonen i mig.  ”Om jag inte är här är restaurangen stängd! För mig är gästernas lycka viktigast. Vad är pengar jämfört med det?” 

Och Masa är på plats när jag och mitt sällskap några kvällar senare slår oss ner i baren för att äta hans Omakase. Trots en fyrstjärning recension i New York Times bara veckorna tidigare är endast dryga hälften av de tio stolarna är upptagna. Jag stryker med handen över bardisken. Den massiva skivan är av tvåtusenfemhundra år gammalt Hinoki-trä, och har bara den kostat 60.000 dollar. 

Masa själv ser ut som en moderlig samuraj när han varsamt, varsamt skär i styckena med fatty tuna som anlänt från Tokyo tidigare samma dag. Masa får all sin fisk från Tokyo dagligen, och bara det absolut bästa är gott nog. I bakgrunden grillar några assistenter Kobe-biff och ål på runda keramikkärl. 

Masa nickar och sedan drar föreställningen igång. En toro-tartare med obscena mängder caviar följs av en simpel buljong på vår-sjögräs, en sallad på baby-tuna av en mini-bläckfisk i senapsmajonäs. Det är oerhört enkel matlagning, men jag och mitt sällskap häpnar: Sådana smaker kan alltså havet erbjuda, när man får de förnämsta bitar vi människor kan få upp ur det. Smakerna är renare än rena, klarare än klara, kristallskimrande, jublande av subtila mineraler. 

Uppenbarelsen fortsätter när det blir dags för sushi, som är det Masas Omakase till största delen består av. Med oändligt säker hand kramar han ris och skär ut fisk och gör färdiga sushibitar som han under kort presentation placerar framför oss på svarta stentallrikar. 
”Spring Tuna. Eat the whole bite. Just like that.”  

Alltmedan iskall sake flyter ner i strupen når vi sedan under två timmar fisk- och skaldjursnirvana. Vit mussla, babyål, toro, mager tonfisk, pilgrimsmussla, snapper, makrill, vit makrill, strömming, svällande orange sjöborrar och mycket, mycket annat. Efter kanske trettio bitar slutar Masa tvärt servera oss. 

”That´s it”, säger han och jag vill protestera:”Mer, mer, mer.” 
När notan kommer, hög som Time Warner Center självt, vill jag skrika:”Mindre, mindre, mindre.”  Bakom baren ler Masa. Uppenbarligen ser vi lika lyckliga ut som vi är, notan till trots. 

Vi avslutar kvällen med drinkar på Stone Rose Lounge, mitt över gången från Masas. Prada-klädda 30-somethings minglar över knas-cocktails och gör sitt bästa för att se framgångsrika och intressanta ut.  

Nästa morgon checkar jag ut från Mandarin Oriental och Time Warner. Säger farväl till gryningsljuset över Central Park. 
Snarare än jag anat befinner jag mig i baksätet på en taxi, på väg till en annan påvrare destination. Jag vänder mig om, ser Time Warner Center krympa för min blick.  
Tänker: Har det här varit en dröm?   

Utanför bilens fönster skiner solen.  
Jag minns smaken av fisken hos Masa. Den finns djupt inom mig, i den del av mig som en gång varit ett yngel i en ständigt skiftande ocean.  Kanske, tänker jag, var det verklighet ändå? Att jag för några dagar befunnit mig i världens gastronomiska mittpunkt?  Så stannar taxin vid ett rödljus. En uteliggare med smutsigt ansikte och mörkfläckig ullrock håller upp en Starbucksmugg mot rutan. Vagt, vagt hör jag hans röst:
”Please, sir. Can you spare me som change, sir?”