Resorts in the city
”This is your wake up call, sir.”
Samtalet kom på minuten från receptionen.
10.15.
Tyvärr.
Föregående natts champagneövningar på Beverly Hills Hotell dröjde sig
kvar i kroppen och lätt skakig sköljde jag ansiktet med kallt vatten på den
toalett där John Belushi decenniet tidigare hittats död av en överdos heroin.
Bungalow nummer två på Chateau Marmont ligger
nere i hotellets trädgård, vid poolen, i skuggan av huvudbyggnaden.
I början av kvällen innan stod jag länge på
bungalowens terrass och betraktade poolens magnetiskt blåa vatten som vibrerade
i ljuset från kraftiga strålkastare. Ljuset fick mig att minnas den pool pappa
egenhändigt grävde i trådgården till mitt barndomshem i Ljungsbro,
Östergötland; hur man om kyliga sommarkvällar såg myggen och de andra rastlösa
flygfäna avteckna sig mot röken som steg från vattnet.
Efter min hastiga morgontvagning gick jag
till bungalowens kök, halsade en flaska Heineken och stapplade ut på terrassen.
Den californiska solen gassade, bakom den täta gröna häcken kunde jag höra
larmet från Sunset Boulevard, men något annat fångade mitt intresse. Vem var nymfen som barbröstad och solbränd
gled ner i poolen bara några meter framför mig?
Jag gnuggade ur ögonen.
Hon log mot mig.
Förvånad log jag tillbaka och mitt i
mitt leende kände jag igen Helena Cristiansen.
”This is your wake up call, sir”, tänkte jag och gick in för att
hämta ännu en öl.
Jag
minns den där galna veckan på ”The
Chateau”, när jag var i Los Angeles för att hämta ett obskyrt reklampris.
Stephen Rea läste manus i trädgården, Michael Madsen och Cristopher Walken
käbblade högljutt i lobbyn under en uppläsning av sadomasochistisk poesi,
Michael Stipe bad om eld vid poolen.
Chateau Marmont har det förspänt som hotell,
som gäst får man mycket legend och glamour på köpet. De behöver inte anstränga
sig särskilt mycket för att få bra beläggning på sina lätt slitna rum, sviter
och bungalows. Det räcker gott med en skön pool och lite Hollywoodsk knapadel.
Många andra hotell har det inte lika lätt och i det lilla krig som råder om
allt mer kräsna hotellgästers gunst har en ny modeterm vuxit fram inom
hotellindustrin:
”Resorts in the city”.
I storstäder världen över byggs hotell om för att rymma pooler, matlagningsskolor,
topprestauranger, fullödiga spaanläggningar, tennisbanor och annat. Att göra en
nyetablering utan dessa attribut ses som passé bland de mer förnäma
hotellkedjorna.
Det fina i kråksången?
Som resande är man att gratulera. Vem vill
inte, efter en fjortontimmars flygning, säg till Bangkok, vila på en solstol
och sträcka ut sig på en massagebänk innan man ger sig ut i den tokiga
thailändska natten?
”Wanna fuck, sir?”
Nej, helst inte.
Men jag kan tänka mig att glida runt bland
riktigt bra barer till solen går upp.
En
av de bästa sakerna med en ”Resorts in the city”, är att man inte behöver lämna
storstadens älskvärda larm bakom sig, bara för att man vill koppla av på
dagarna. Det hotell som gått i bräschen för denna utveckling är The Oriental i
Bangkok. Man var tidigt ute med att erbjuda spa, gym, matlagningsskola och
mycket annat. Allt för att skaffa sig konkurrensfördelar mot lyxhotellskedjorna
som i rask takt etablerade sig i staden.
Och man har lyckats hålla
konkurrenterna stången. Än idag räknas Oriental som nummer ett i Bangkok. Det
är här Sharon Stone och Sylvester Stallone bor när de är i staden. Leo Di
Caprio må föredra nybyggda Conrad, och en och annan stjärna hittar man även på
Peninsula, beläget rakt över Chao Praya-floden från Oriental sett. Men
Peninsula gjorde ett stort misstag vid sin etablering: Man byggde inget spa.
Högteknologiska rum, en fantastisk pool och en generös helikopterplatta i all
ära. Ska man blidka ett mer förmöget klientel idag är det bäst att kunna
erbjuda organic-fruit-body-scrubs och
ultra-diamond-space-facials i en för
ändamålet specialdesignad miljö.
Mönstret
känns igen i städer över hela jorden.
I Rom har klassiska Hotel Hassler fått
stryka på foten som stjärnornas föredragna hang-out
till förmån för Hotel de Russie, som erbjuder ett erkänt bra health-club.
I New
York lockar nybyggda Mandarin Oriental i Time Warner Building med inte bara
en uppsjö behandlingar, en kristallbastu (som Cameron Diaz och Michelle Yeho
synts i) utan även med en spektakulär pool med utsikt över Hudsonfloden och
Manhattans skyline.
Även maten har blivit allt mer skarp
ammunition i kriget om gästerna. Svunnen är tiden när hotellmatsalar kunde
erbjuda halvtaskigt käk.
I Paris har sheikh-ägda Four Seasons George V
investerat en förmögenhet i sin restaurang Le
Zinq, och det har betalat sig. Phillip Legendre, tidigare kökschef på
anrika Taillivent, står bakom spisarna på Le Cinq, och han har på bara några få
år erövrat tre stjärnor i Guide Michelin. Pompan och ståten i matsalens disney-aktiga
lyx motsvaras faktisk väl av det som serveras på tallrikarna; beluga with a twist, typ.
En annan som
fattat matens betydelse är kapitalist uber-mastreo himself: Donald Trump. På
hans hotell Trump International i New York, nyligen utsett till USA:s bästa
hotell i tidningen Conde Nast Traveller, står megakocken Jean Georges
Vongerichten och hans flagskeppsrestaurang Jean Georges för maten. Restaurangen
räknas som en av USA:s främsta och är belägen i hotellets bottenvåning och står
även för hotellets rumsservice.
Och inte nog med det. Med några timmars varsel
kan kockarna komma upp i ens svit och tillreda maten på plats. Sedan är det
bara att njuta sin tryffel- och ankleverfärserade vaktel alltmedan man allt mer
dimmig av Napa-cabarnet ser mörkret sänka sig över Central Park.
Ack ja.
Så många möjligheter till mänsklig njutning.
Så ironiskt att vi till viss del har våld och
död att tacka dem för.
Två flygplan
flyger in i ett par höghus på Manhattan, ett par kraftiga bomber smäller på
Bali. Människor hoppar i panik från hundrade våningen, människor slits sönder
på bråkdelen av en sekund. Vår överlevnadsinstinkt slår till med kraft, vi
slutar tvärt att resa, en kris i turism- och hotellnäringen är ett faktum.
Utvecklingen mot ”Resorts in the city” tog verklig fart i och med att resandet gick
ner i samband med den islamistiska terrorns första stora dåd. Istället för att
jämra sig genom krisen, började näringen produktutveckla och investera. Det var
som om man i hotellkedjornas utvecklings- och styrelserum på allvar frågade
sig:
”Vad vill samtidsmänniskan ha?”
”Hur ska vi få henne att skiljas från sina
surt förvärvade slantar?”
”Och varför ska just vi få dem?”
I ögonblick av
klarhet kom man sedan kanske fram till att det enda raka var att ge människor
så mycket chans till njutning som möjligt. För sådan är ju nu människan, svag
inför allt som kan göra organismen till en mer angenäm plats för det egna
medvetandet.
”Where du you have pain, sir?” Massösen på Four Seasons Hotel Singapore hade
behövt en tandställning som ung, men massera är hon bra på.
”In my
soul”, vill jag svara, men det skulle troligtvis vara ett missriktat utfall
av anspråkslös vardagspoesi.
Några hundra meter bort ligger Orchard Road,
den kapitalistiska diktaturens kommersiella mecka där köpcentrumen tronar på
majestätisk rad. Men härinne i massagerummet är det annan värld.
Jag svarar konkret på hennes fråga: ”In my
lower back.”
”I will concentrate on that area”, säger hon barskt och börjar knåda.Nu
är det ju faktiskt inte i ryggen själva ontet sitter, skapat av en natt i
suveränt obekväm turistklassfåtölj. Snarare sitter det troligtvis i
hjärnbarken, och för att få ordning på ryggen/hjärnan har jag alltså frivilligt
lagt mitt öde i händerna på denna kvinna.
Den mänskliga hjärnan är som skapad för att
ta till sig ”Resort in the city”-konceptet. Visst, man kan tala mycket om hur
samtidsmänniskan vill ha och förväntar sig allt, här och nu utan dröjsmål, men
konceptet tilltalar vår hjärna djupare än så.
Se bara på reptilhjärnan, denna innersta,
mest ursprungliga del av en mänsklig hjärna. Där sitter till exempel vår
andningsförmåga, våra tarmrörelser och kanske vår förmåga att känna smärta.
Helt klart är att den rekreation som finns på en ”Resort in the City” kan vara
behjälpliga med att bättra på eller styra upp dessa grundläggande funktioner.
Utanför reptilhjärnan finns Paleocortex. Där sitter till exempel vår
förmåga att bli upprymda. Och det blir jag faktiskt av massösens rörelser,
likaväl som jag blir det av den efterföljande middagen på Jade restaurant i
hotel Fullerton. Till och med den ”tänkande” delen av min
hjärna, Neocortexen, uppskattar en
”Resort in the city”. I Neocortexen styrs till exempel vår förmåga att föra
logiska resonemang och att läsa text.
Och visst, jag lider inte när jag med en
champagneflöjt i näven läser ett utkast till min nästa roman vid poolen på
taket till Four Seasons. Snarare njuter jag av en tankelek som går ungefär så
här: Jag är i tropikerna. Jag är förlagd fint förlag. Jag har en stor
hotellsvit. Jag är uppassad. Jag har en vacker fru och ett härligt barn. Jag är
bra, jag mår bra. Faktiskt helt toppen. Min hjärna köper den tanken på alla
nivåer, och jag har på ett sätt ”Resorts in the city”-konceptet att tacka för
det.
Och faktiskt, min hjärna inte bara köper tanken, den omvandlar den till en
känsla. Men vilken?
”Resorts
in the city”-begreppet tilltalar även i högsta grad en människas känsloliv.
Forskningen kring vårt känsloliv är ännu i sin linda, och forskarna tvistar om
vilka som är de grundläggande känslorna. Vissa menar att de är ilska, avsky,
rädsla, glädje, sorg och förvåning. Andra säger längtan, glädje, intresse,
beundran, förvåning och sorg. Oavsett vilka som är grundkänslorna kan en
vistelse på en ”Resort in the City”, sätta dem alla i rörelse.
Det kan vara
sorg över att massagen tar slut, längtan efter kvällens första drink på den
coolaste baren i den just nu coolaste staden. Det kan vara intresse för poolens
klorhalt eller beundran för någon medgästs vältrimmade kropp, etc. Det kan ju faktiskt också vara något slags
förvåning, precis som den jag själv upplevde när jag såg Helena Christiansen,
nymflik och komplett onåbar, glida ner i vattnet på Chateau Marmont.
”Resort in the city”-konceptet har både tiden
och framtiden för sig. Det är till sin natur strömlinjeformat för människan,
och därför Ostoppbart.
Artikeln får sluta här.
Nu är är dags för en drink, ett pooldopp och
sedan lite massage.
Något wake
up call behöver jag inte.
Aldrig.
Någonsin.