(Lättläst)

Resorts in the city


”This is your wake up call, sir.” 

Samtalet kom på minuten från receptionen. 
10.15. 
Tyvärr. 
Föregående natts champagneövningar på Beverly Hills Hotell dröjde sig kvar i kroppen och lätt skakig sköljde jag ansiktet med kallt vatten på den toalett där John Belushi decenniet tidigare hittats död av en överdos heroin. 
Bungalow nummer två på Chateau Marmont ligger nere i hotellets trädgård, vid poolen, i skuggan av huvudbyggnaden.  

I början av kvällen innan stod jag länge på bungalowens terrass och betraktade poolens magnetiskt blåa vatten som vibrerade i ljuset från kraftiga strålkastare. Ljuset fick mig att minnas den pool pappa egenhändigt grävde i trådgården till mitt barndomshem i Ljungsbro, Östergötland; hur man om kyliga sommarkvällar såg myggen och de andra rastlösa flygfäna avteckna sig mot röken som steg från vattnet. 

Efter min hastiga morgontvagning gick jag till bungalowens kök, halsade en flaska Heineken och stapplade ut på terrassen. Den californiska solen gassade, bakom den täta gröna häcken kunde jag höra larmet från Sunset Boulevard, men något annat fångade mitt intresse.  Vem var nymfen som barbröstad och solbränd gled ner i poolen bara några meter framför mig? 

Jag gnuggade ur ögonen. 
Hon log mot mig.
Förvånad log jag tillbaka och mitt i mitt leende kände jag igen Helena Cristiansen. 
”This is your wake up call, sir”, tänkte jag och gick in för att hämta ännu en öl.   

Jag minns den där galna veckan på ”The Chateau”, när jag var i Los Angeles för att hämta ett obskyrt reklampris. Stephen Rea läste manus i trädgården, Michael Madsen och Cristopher Walken käbblade högljutt i lobbyn under en uppläsning av sadomasochistisk poesi, Michael Stipe bad om eld vid poolen. 

Chateau Marmont har det förspänt som hotell, som gäst får man mycket legend och glamour på köpet. De behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att få bra beläggning på sina lätt slitna rum, sviter och bungalows. Det räcker gott med en skön pool och lite Hollywoodsk knapadel. Många andra hotell har det inte lika lätt och i det lilla krig som råder om allt mer kräsna hotellgästers gunst har en ny modeterm vuxit fram inom hotellindustrin:
”Resorts in the city”.

I storstäder världen över byggs hotell om för att rymma pooler, matlagningsskolor, topprestauranger, fullödiga spaanläggningar, tennisbanor och annat. Att göra en nyetablering utan dessa attribut ses som passé bland de mer förnäma hotellkedjorna. 
Det fina i kråksången? 
Som resande är man att gratulera. Vem vill inte, efter en fjortontimmars flygning, säg till Bangkok, vila på en solstol och sträcka ut sig på en massagebänk innan man ger sig ut i den tokiga thailändska natten?  
”Wanna fuck, sir?” 
Nej, helst inte. 
Men jag kan tänka mig att glida runt bland riktigt bra barer till solen går upp.

En av de bästa sakerna med en ”Resorts in the city”, är att man inte behöver lämna storstadens älskvärda larm bakom sig, bara för att man vill koppla av på dagarna. Det hotell som gått i bräschen för denna utveckling är The Oriental i Bangkok. Man var tidigt ute med att erbjuda spa, gym, matlagningsskola och mycket annat. Allt för att skaffa sig konkurrensfördelar mot lyxhotellskedjorna som i rask takt etablerade sig i staden.

Och man har lyckats hålla konkurrenterna stången. Än idag räknas Oriental som nummer ett i Bangkok. Det är här Sharon Stone och Sylvester Stallone bor när de är i staden. Leo Di Caprio må föredra nybyggda Conrad, och en och annan stjärna hittar man även på Peninsula, beläget rakt över Chao Praya-floden från Oriental sett. Men Peninsula gjorde ett stort misstag vid sin etablering: Man byggde inget spa. Högteknologiska rum, en fantastisk pool och en generös helikopterplatta i all ära. Ska man blidka ett mer förmöget klientel idag är det bäst att kunna erbjuda organic-fruit-body-scrubs och ultra-diamond-space-facials i en för ändamålet specialdesignad miljö.   

Mönstret känns igen i städer över hela jorden.
I Rom har klassiska Hotel Hassler fått stryka på foten som stjärnornas föredragna hang-out till förmån för Hotel de Russie, som erbjuder ett erkänt bra health-club.
I New York lockar nybyggda Mandarin Oriental i Time Warner Building med inte bara en uppsjö behandlingar, en kristallbastu (som Cameron Diaz och Michelle Yeho synts i) utan även med en spektakulär pool med utsikt över Hudsonfloden och Manhattans skyline.

Även maten har blivit allt mer skarp ammunition i kriget om gästerna. Svunnen är tiden när hotellmatsalar kunde erbjuda halvtaskigt käk. 
I Paris har sheikh-ägda Four Seasons George V investerat en förmögenhet i sin restaurang Le Zinq, och det har betalat sig. Phillip Legendre, tidigare kökschef på anrika Taillivent, står bakom spisarna på Le Cinq, och han har på bara några få år erövrat tre stjärnor i Guide Michelin. Pompan och ståten i matsalens disney-aktiga lyx motsvaras faktisk väl av det som serveras på tallrikarna; beluga with a twist, typ.

En annan som fattat matens betydelse är kapitalist uber-mastreo himself: Donald Trump. På hans hotell Trump International i New York, nyligen utsett till USA:s bästa hotell i tidningen Conde Nast Traveller, står megakocken Jean Georges Vongerichten och hans flagskeppsrestaurang Jean Georges för maten. Restaurangen räknas som en av USA:s främsta och är belägen i hotellets bottenvåning och står även för hotellets rumsservice.

Och inte nog med det. Med några timmars varsel kan kockarna komma upp i ens svit och tillreda maten på plats. Sedan är det bara att njuta sin tryffel- och ankleverfärserade vaktel alltmedan man allt mer dimmig av Napa-cabarnet ser mörkret sänka sig över Central Park. 
Ack ja. 
Så många möjligheter till mänsklig njutning.  
Så ironiskt att vi till viss del har våld och död att tacka dem för.  

Två flygplan flyger in i ett par höghus på Manhattan, ett par kraftiga bomber smäller på Bali. Människor hoppar i panik från hundrade våningen, människor slits sönder på bråkdelen av en sekund. Vår överlevnadsinstinkt slår till med kraft, vi slutar tvärt att resa, en kris i turism- och hotellnäringen är ett faktum.  

Utvecklingen mot ”Resorts in the city” tog verklig fart i och med att resandet gick ner i samband med den islamistiska terrorns första stora dåd. Istället för att jämra sig genom krisen, började näringen produktutveckla och investera. Det var som om man i hotellkedjornas utvecklings- och styrelserum på allvar frågade sig:
”Vad vill samtidsmänniskan ha?”
”Hur ska vi få henne att skiljas från sina surt förvärvade slantar?”
”Och varför ska just vi få dem?”

I ögonblick av klarhet kom man sedan kanske fram till att det enda raka var att ge människor så mycket chans till njutning som möjligt. För sådan är ju nu människan, svag inför allt som kan göra organismen till en mer angenäm plats för det egna medvetandet. 

”Where du you have pain, sir?”  Massösen på Four Seasons Hotel Singapore hade behövt en tandställning som ung, men massera är hon bra på. 
”In my soul”, vill jag svara, men det skulle troligtvis vara ett missriktat utfall av anspråkslös vardagspoesi.
Några hundra meter bort ligger Orchard Road, den kapitalistiska diktaturens kommersiella mecka där köpcentrumen tronar på majestätisk rad. Men härinne i massagerummet är det annan värld. 

Jag svarar konkret på hennes fråga:  ”In my lower back.” 
”I will concentrate on that area”, säger hon barskt och börjar knåda.Nu är det ju faktiskt inte i ryggen själva ontet sitter, skapat av en natt i suveränt obekväm turistklassfåtölj. Snarare sitter det troligtvis i hjärnbarken, och för att få ordning på ryggen/hjärnan har jag alltså frivilligt lagt mitt öde i händerna på denna kvinna.  

Den mänskliga hjärnan är som skapad för att ta till sig ”Resort in the city”-konceptet.   Visst, man kan tala mycket om hur samtidsmänniskan vill ha och förväntar sig allt, här och nu utan dröjsmål, men konceptet tilltalar vår hjärna djupare än så.
Se bara på reptilhjärnan, denna innersta, mest ursprungliga del av en mänsklig hjärna. Där sitter till exempel vår andningsförmåga, våra tarmrörelser och kanske vår förmåga att känna smärta. Helt klart är att den rekreation som finns på en ”Resort in the City” kan vara behjälpliga med att bättra på eller styra upp dessa grundläggande funktioner.  

Utanför reptilhjärnan finns Paleocortex. Där sitter till exempel vår förmåga att bli upprymda. Och det blir jag faktiskt av massösens rörelser, likaväl som jag blir det av den efterföljande middagen på Jade restaurant i hotel Fullerton.  Till och med den ”tänkande” delen av min hjärna, Neocortexen, uppskattar en ”Resort in the city”. I Neocortexen styrs till exempel vår förmåga att föra logiska resonemang och att läsa text.  

Och visst, jag lider inte när jag med en champagneflöjt i näven läser ett utkast till min nästa roman vid poolen på taket till Four Seasons. Snarare njuter jag av en tankelek som går ungefär så här: Jag är i tropikerna. Jag är förlagd fint förlag. Jag har en stor hotellsvit. Jag är uppassad. Jag har en vacker fru och ett härligt barn. Jag är bra, jag mår bra. Faktiskt helt toppen. Min hjärna köper den tanken på alla nivåer, och jag har på ett sätt ”Resorts in the city”-konceptet att tacka för det.

Och faktiskt, min hjärna inte bara köper tanken, den omvandlar den till en känsla. Men vilken? 
”Resorts in the city”-begreppet tilltalar även i högsta grad en människas känsloliv. Forskningen kring vårt känsloliv är ännu i sin linda, och forskarna tvistar om vilka som är de grundläggande känslorna. Vissa menar att de är ilska, avsky, rädsla, glädje, sorg och förvåning. Andra säger längtan, glädje, intresse, beundran, förvåning och sorg.  Oavsett vilka som är grundkänslorna kan en vistelse på en ”Resort in the City”, sätta dem alla i rörelse.

Det kan vara sorg över att massagen tar slut, längtan efter kvällens första drink på den coolaste baren i den just nu coolaste staden. Det kan vara intresse för poolens klorhalt eller beundran för någon medgästs vältrimmade kropp, etc.  Det kan ju faktiskt också vara något slags förvåning, precis som den jag själv upplevde när jag såg Helena Christiansen, nymflik och komplett onåbar, glida ner i vattnet på Chateau Marmont. 

”Resort in the city”-konceptet har både tiden och framtiden för sig. Det är till sin natur strömlinjeformat för människan, och därför Ostoppbart. 
Artikeln får sluta här.  
Nu är är dags för en drink, ett pooldopp och sedan lite massage. 
Något wake up call behöver jag inte.
Aldrig.
Någonsin.