Bangkok


Publicerad i Gourmet 2009



Klockan är fyra noll noll.
    Vet du var din mage är?
    Gatorna och gränderna är reumatiska tarmar ljussatta i klara färger. Motvilligt kapitulerar natten och ger sig till de dånande motorerna på lastbilarna som bökar sig fram längs Rama IV Road på väg mot Klong Toey för urlastande av de tonvis och åter tonvis med människoföda som staden varje dag kräver för att fortsätta blinka som ett strandat rymdskepp på en planet för evigt satt ur omloppsbana.
    Poliser i tighta svarta uniformer hänger i gathörnen, beskådar bilarna, undrar:
I vilka av de femtusen lastbilarna som rullar in i Bangkok denna natt finns heroin från gyllene triangeln? Heroinet finns där, men hur hitta det? Ingen vill ens att vi ska försöka, tänker de och släntrar iväg neråt marknaden och stånden och plaststolarna för morgonnudlar med bronsfärgad stekt anka i en buljong lika finlemmad som de själva, en överlägsen vätska som snart är fräknig av torkad chili, socker och fisksås.
    Det bränner i magen, blicken letar sig uppåt över tarmarna och snart skådas kulörta lyktor, marknadens vidsträckta våta golv där det rensas snappers, sköljs musslor, öppnas ostron, rensas blåa spretiga krabbor, vägs tiotusentals räkor odlade i odlingar som får en högröd, västeuropeisk miljöminister att bröla: ÄT DEM INTE! och kanske borde all politisk korrekthet nackas som kycklingarna lite längre in i vimlet, de som kacklar i sina burar, som dras ut, och läggs på kubbar och flaxande mister huvudet, eller svinen, gässen, ankorna, duvorna; dessa delikata luftråttor som grillas för att doppas i limejuice och kryddsalt på stadens bättre kinesiska restauranger.
    Ur lastbilarnas stinkande magar har kommit detta: papayor, pomelos, trinda skimrande orange meloner, tomater, selleri, jackfruits, ananaser, mangosteens, mangos så söta att honung inte kan konkurrera och vars kött har den perfekt oljade glansen hos en makabert dyr prostituerads nyrakade innanlår, och färgen, en fyllig nyans av blekgult som drar åt den orange ton du kan hitta längst in i hjärtat av riktigt rasande eldsflammor, eller på den skylt som hänger tio meter upp på en fallfärdig byggnad strax före det larmiga hörn där Soi Texas möter Thanon Yaowarat, den mest glimrande av gator i Chinatown, ja i hela Bangkok, där undret elektricitet får spela ut sin fulla kraft när kvällsruschen drar igång och neonljuset pumpar ner i vagnarnas kokande grytor, fräsande wokar till bredden fyllda med livsfarligt het olja, hängena med torkade bläckfiskkadaver, akvarier med mer fisk och glasmontrarna med förgyllda fläskstycken, droppande feta redo att stoppas in i de vidöppna munnarna på människor vars smala, vakna ögon lyser av tiotusen sorters hunger, känslan av att allt går, den moraliska vissheten att om du bara jobbar, jobbar, jobbar så löser sig allt.


Klockan är tio noll noll.
    Vet du var ditt rövhål är?
    Han står vid poolen på Hotel Oriental, omsluten av klorofyllsmekta palmer, i det dova larmet från båtarna på Chao Praya och han heter doktor Gregory, är bördig från Corleone på Sicilien, men bor numera i Amerika, oklart var, och han är en perfekt, kanske femtio år gammal odugling, de bruna ögonen placerade på lyckosamt avstånd från varandra i hans George Clooney-liknande ansikte och vant spanar han runt poolen.
    ”Jesus Christ”, säger han med en röst som får kvinnorna på solstolarna att le på ett öppet vis. Sedan sänker han rösten: ”I turned down a threesome last night. The chicks fucking younger brother wanted in. Too fucking gay for me, man.”
    En poolpojke i vitt glider förbi med en pomelosallad, mango med sticky rice och grumligt röda Bloody Marys. Lika smala som poolpojkarna är, lika feta är västerlänningarna som draperat sig själva på rostfärgade handdukar och mal sin texturlösa mat som kossor i en privilegierad hage.
    Är det nyårsafton? Nyårsdagen? Eller en annan dag?
    På kvällen slamrar det på Somboon Seafoods fyra våningar packade med smackande thais, thaikineser och fullskaliga kineser som gurglar när de sörplar i sig ostronomeletter och currykrabbor och deras redan dimmiga ögon blir allt grumligare av thailändsk fulwhisky eller finwhisky om det är chefen som fyller år eller något ditåt.
    Ute ångar gatan, bilarna rör sig uppåt mot Sukhumvit och byggkranarna och skyskraporna och hotellen och de epileptiska genomskinliga designpalatsen och Soi 38, där alla vet att gatumaten är den bästa och grisens alla delar tas till vara: lever, öra, bräss, fot, svans, njure, testikel; allt flyter i buljongen i skålen framför svettiga expatriates som önskar att de varit mindre äventyrliga och istället valt de grillade kycklingvingarna och till det en Som Tam med torkade små krabbor. När svintarmarna är petade åt sidan blir det drinkar på Face Bar och vem vet vad som händer sedan? Home run, eller ett piller i drinken och ett uppvaknande med tomma byxfickor djupt in i någon avlägsen soi?
    Är det nyårsafton i morgon? Annars blir det att rulla direkt till champagnebrunchen på Sukhotai eller ner till Four Seasons där stadens thailändska societet, den mer avslappnade sorten, hälsar artigt på varandra, pussas, petar i maten, glufsar i sig av mozzarellasallad och charkuterier och försöker att inte rynka på näsan åt mögliga ostar och andra idiotiska faraang-påfund.
    De skulle aldrig äta gåsen här, den hämtar privatchaufförerna nere på Pet Tun Jao Tha redan på morgonen annars hinner den ta slut, och vad går upp mot den gåsen? Köttets fethet, skinnets krispighet, den sönderfallande texturen mot tungan, den naturliga, nyrakade oljigheten…Det skulle vara kycklingen på Kai Thord Soi Polo. J-Kee! Den mannen kan fritera kyckling! Och billig är den också, och innanlåren är så möra, så möra.


Klockan är elva noll noll.
    Vet du var du var?
    Dr Gregory ser sig i pooltoalettens spegel. Tre meter under Orientals trädgård och han ser sliten ut.
    ”I was a bad boy yesterday”, säger han. ”Fucking ladyboys. I couldnt tell. They looked like normal hookers. And then, in the fucking room we got it turns out hey all had coocks, and man, I eat almost anything, but I don´t eat that.”
    Han rättar till sitt mörka hår.
    ”And they went fucking crazy when I left them. I paid but they followed me here. You should be careful with thoose guys man, they carry guns and shit.”
    Dr Gregory skakar på huvudet, ler roat.
    ”And the driver tried to rum them over, and finally the guards fixed it. Man, what a fucking night!”
    Och vilken natt det blir.
    Nyårsnatten!
    Elefanter dansar till Dancing Queen och Winner takes it all i hotellets trädgård, korkarna på flaskorna med Dom Perignon flyger mot himlen och ett israeliskt tolvmannaband har fått till värsta flyganfallsljudet och på andra sidan floden glittrar Hotel Peninsula erigerat mot himlen och bildar fond för ett fyrverkeri som aldrig vill ta slut.
    Happy New Year 2009 sprakar i orange och rött och gult från båtarna på floden.
    Glatt 2009!
    Fan trot.
    På andra sidan stan brinner diskoteket Santika som bäst. Över sextio människor dör.
    På morgonen skrapas det upp rester. Runt poolen idisslas det, svenskarna pratar om Göteborg, ringer hem, säger: Jag lever, kvällen var fantastisk, och tolv timmar senare håller händer en vinlista på ristorante Biscotti, de darrar av upphetsning de där händerna, restaurangen har ett riktigt it-vin på listan, en Brunello di Montalcino 2001 från Casanuova di Neri, Cerretalto, kanske århundradets bästa vin hittills, omöjligt att hitta och vem fan bryr sig att flaskan kostar som en flygbiljett hit, att personalen på stället tillsammans tjänar så mycket på en vecka, att det är helt ur takt med våra anemiska tider att begära fram denna dyrgrip?
    Snart känns det gamla Europas raffinemang i munnen. Den upplysta, demokratiska världssynens överlägsenhet i att producera sant hedonistiskt mungodis och ja, kanske i att bringa fram aningar av själva poängen med allt.
    Gott?
    Vinet är så gott att det autonoma nervsystemet upphör att fungera och hjärnans innersta sprakande väsen helt ägnar sig åt att virvlas med i stöt på stöt av perfekta uttryck för skapelsen.
    Vad återstår? Återtåget?
    Eller varför inte en grillad duva doppad i limejuice och kryddsalt på Shang Palace? Eller abalonen på samma ställe? Järnig, fiskig, gummiaktig, gråvit, serveras den på Shang brässerad i timtal tillsammans med slemmiga feta gåsfötter.
    Vid bordet bredvid dränker en kypare räkor. De sprattlar i spriten, räkorna, verkar undra vad som händer och någonstans skriker en djurvän: BARBARISKT! ÄT INTE!
   En hajfenssoppas trådar flyter ut i trippelkokad krabbuljong. En svalas kräks blir till efterrätt. Delicious, my friend, delicious.
   Natten är ung.
    Kanske en anka på Shangari Laa?
    Eller till Vertigo? Baren högst upp i Banyan Tree, inte långt från marknaderna i Klong Toey. Här uppe, på sextioförsta våningen, är staden lugn och vacker, skyskraporna flerögda och nere i gränderna hyser plåtrucklen ännu mängder av de fattiga som Voltaire så riktigt påstod krävs för att de rika ska kunna leva i lyx och överflöd.
    Du äter högt upp, eller i marknivå. Aldrig mitt emellan. En ung thailändska sitter några meter bort på en plaststol i en trång gränd. Buljongen kokar i ett stånd alldels intill. Genom ångorna ser jag henne äta. Hon använder sina tänder som en aggressiv mortellstöt. Emaljytorna hugger frenetiskt sönder limebladen, chilin, myntan, koriandern. Käftarnas kraft får verka fritt. Hon låter smaker brisera under käkmuskulaturens explosiva tyngd som om hon vet att det är så livets mysterier framtvingas ur ögonblicken, ur människofödan, att bara hjärndöda kor med tre feta magar idisslar.
    Klockan är nio noll noll.
    Lastbilarnas alla laster lossade.
    Vet du vem du är?
    Dr Gregory tar för sig av frukostbuffén.
    ”You have been here a while now”, säger jag.
    Han flinar.
    ”You too, man.”
    Jag flinar tillbaka. Världen är ett vitt dammoln, minnen förpackade som de allra mest delikata av praliner.
    ”I just cant find any good reson to leave”, säger Dr Gregory sedan, men morgonen därpå är han borta.