Vårlik, första kapitlet



Prolog

Maj 2010
(I mörkrets kammare)

Var är du, pappa?
   Du ska vara hos mig.
   Vart har du tagit vägen? Pappa, pappa, du ska komma nu.
   Lillebror gråter.
   Han är så liten. På golvet ligger han och gråter, och det är kiss på golvet, pappa. Det finns spindlar här och kan ormarna komma in?
   Ödlorna, varanerna med gula tänder, är det de som krafsar? Det är ditt fel om vi dör, pappa.
   Han säger dumma, dumma.
   Som hemma vid poolen, pappa. Han vågade inte hoppa i, ens med puffar på. Jag vågar. Jag är modig. Jag är modigare än han, för jag är sex år och han är tre, nästan fyra.
   Jag svettas och det är för varmt. Men bara ibland. Jag har tagit av mig tröjan, får jag det? Nu låter det igen och jag hör farbröderna komma, pappa, ljuset under dörren försvinner, det tickar och det blir helt mörkt, och nu måste lillebror vara tyst annars kanske de slår oss,
jag blir rädd och nu skriker jag:
   Slå mig inte, slå inte, och så finns ljuset under dörren igen och farbröderna går bort, jag hör det men snart kommer de tillbaka och ska jag bli död då? Ska de döda oss, pappa?
   Vi är instängda och jag vill att de ska släppa ut oss. De kommer med mat, vi har en potta och vi har fått kritor, och vi ritar figurer på golvet och väggarna. Vi kan inte se dem, men vi ritar figurerna ändå.
   Jag är rädd. Lillebror ännu räddare.
   Vad är det som tickar? Var är de läskiga ödlorna? De glänste i mörkret.
   Det är läskigt att vara rädd. Jag kramar lillebror och han är varm och han gråter, och det här är mardrömmen jag aldrig velat berätta om. Är det därför den händer nu, pappa, för att jag aldrig berättat om den?
   Om man är snäll är alla snälla tillbaka.
   Som du pappa, du är snäll, eller hur, visst är du snäll, och jag släpper honom, bankar på den låsta dörren, skriker:
   Kom inte. Jag vill inte bli död. Vi vill inte bli döda.
   Skynda dig och kom.
   

SEX ÅR TIDIGARE
   
Min kropp skriker efter att få känna den kravlösa kärleken och glömskan sjuda i ådrorna, det är allt den vill.
   Denna känslornas känsla är mitt enda begär, det enda jag vill.
   Ni har tagits ifrån mig.
   Jag vill ha det så, ingen känner till er. Jag kommer att lämna er till vad jag hoppas är vänliga människor.
   Det var inte tänkt att ni ens skulle finnas, så blev ni två, och jag ser mig om i sjuksalen, hur Stockholmshimlens bleka döda vårljus röntgenstrålar sig in på det spräckliga linoleumgolvet och vill driva mig härifrån.
   Jag ska lämna er nu, för alltid, jag ska lämna bort er, och ni kommer inte att ha något minne av mig, och vem er far är spelar ingen roll. Kanske blev jag våldtagen, liggande medvetslös i någon akutlägenhet, eller i det stålblå ljuset på en av toaletterna på T-centralen, eller så tog någon för sig i en av de öde tunnelbanegångarnas okända
kammare där jag somnat i det underbaras efterdyningar.
   Men en dag fanns ni i mig. Och nu finns ni i ett rum intill, ska träffa er nya mor och far snart, och jag vill skrika, men det måste ske, jag vill någon annan stans, hör inte hemma i kärleken och ni får vara min stora allt överskuggande hemlighet.
   Er far kan vara vem som helst.
   Så ställ er aldrig den frågan.
   Nu öppnas dörren till min sal, jag serNu öppnas dörren till min sal, jag ser er och ni är det enda vackra på den här planeten, glöm aldrig det. Nu gråter ni, är ljuset för skarpt?
   Och ni vilar i mina armar, jag får er att somna, ta den tid du behöver
säger barnmorskan, ta det du behöver och så tar hon er igen och jag
håller mig fast i sängen och gråter, men det är bäst så här, bäst så här.
   Och ni är borta, men ni ska veta att mamma älskar er.
   Karolinska Universitetssjukhuset luktar död och bakterier som ingen antibiotika rår på och jag välter mig själv ur sängen, drar på mig mina kläder som hänger i garderoben och så hasar jag mig genom korridoren och bort till hissen, är noga med att ingen av sjukhusmänniskorna ser, då skulle de försöka stoppa mig. Men ingen ser, för jag vet hur man gör sig osynlig.
   Jag känner ingen skuld eller skam.
   Eller gör jag det? Ingen mening att känna efter.
   Jag längtar efter er så mycket. Och jag kan inte, vill inte stå emot.
   Snart sitter jag i en taxi, den släpper av mig nere på Sergels torg och med en vikt tusenlapp i handen hälsar jag på en färgad man jag känner igen, och jag vet hur jag ska ta mig ner i en av T-centralens mest avlägsna kulvertar och jag får låna verktyg av en like och en låga, ett nålstick och världen blir vad den alltid borde vara, en öppen famn fri från hårda känslor.
   En timme senare står jag på Hötorget i ett kvävande eftermiddagsljus. Övervakningskameror överallt. De ser mig.
   Jag ser två flickor, kanske sju år gamla, springa över plattans svartvita betongmönster mot Kulturhusets fönster, jag ser dem speglas i glaset men jag kan inte urskilja deras ansikten. Jag vänder mig om.
   Människor i klungor, vissa av dem nickar mot mitt håll, vill säga »Så du är tillbaka.»
   Jag nickar.
   Vänder mig om på nytt.
   Flickorna är borta.
   Uppslukade av sin egen spegelbild.