Den femte årstiden, första kapitlet


Prolog

Tidig december 2010
   

Jag förstår inte varför.
   Min kropp är elden.
   Alla årstiderna.
   Jag har hundra sår som någon skrapat och slitit, huggit fram ur mig, och jag stapplar fram genom skogen. Brännande kyla och isande smärta.
   Det är jag.
   Jag har blivit smärtan.
   Vad finns efter smärtan?
   Träden är hydror vars tusen glödande huvuden kastar sig efter mig, deras tänder vill slita mig i stycken, deras giftiga blod leta sig in i det som är jag, och en tusenfoting spretar sig upp längs mitt ena lår och vidare in i mig där den spärrar ut sina djävulstentakler.
   Jag skriker.
   Är det här slutet? Blodet rinner nedför min panna men jag stapplar vidare, känner hur trädens rötter lösgör sig ur den kalla marken och tvinnar sig om mina vrister, vader och lår och försöker fälla mig till marken, göra mig öppen för hydrornas taggtrådstungor.
   Hur hamnade jag här?
   Vem är jag?
   Varför ska jag dö nu?
   Jag är ensam.
   Inte ens mig själv har jag längre.
   Och något jagar mig.
   Vad finns mer i rovdjursväskan?
   Varje rot, varje gren, varje kall vind vill slita mig i stycken och lapa i sig blodet, äta mina tarmar, mina njurar, min lever och mitt hjärta.
   Mamma.

   Där är du.
   Jag ser dig stå i köket och jag ropar efter dig.
»Mamma, mamma!»
   Grenarna gräver sig in i mig nu, kylan och värmen är jag och det regnar och snöar och haglar och de vrålar nu, hydrorna, och varifrån kommer alla flugor? De vill lägga sina ägg i mina sår, låta dem bli till maskar som ska födas i det som en gång var jag.
   Vem ska komma ihåg mig?
   I trädens stammar utkarvade mansansikten.
   Jag kan inte andas längre. Grenarna och riset och taggarna skär sönder mina fötter.
   Jag vill att de ska hinna ikapp mig, så att något annat, en vithet, en annan värme kan ta sin början.
   Jag rör mig framåt.
   Brinner. Har ingen hud på mina underben.
   Vill inte känna mer, vill inte att någon gren någonsin mer ska stickas in i mitt sköte.
   Hör flämtningarna.
   Hör mörkret.
   Hör ensamheten.
   Hör en människa som kvävs av sin egen rädsla.
   Hör en människa som vägrar ge upp, vägrar att dö.
   Den människan är jag.

Jag vrålar nu.
   Det är mitt sista skrik, den sista luft jag lyckas pressa upp ur mina lungor.
   Jag ligger på rygg på glödande rötter, ser hur trädens grenar sänker sig ner mot mig, deras ansikten spottar och fräser frätande syra på mina kinder och ner i mina ögon och gör mig blind.
   Men smärtan är inte blind.
   Den är allt som finns kvar nu.
   Och trädens utkarvade masker.
   Något kallt i min sida.
   Snön faller.
   Vita stjärnor faller ner på min nakna kropp och stålet sliter i mitt inre, hugger upp mitt kön, ett nytt, och ingenting finns där mer än mitt vrål.
   Jag orkar inte ens skrika längre.
   Skogen är döv.
   Vill inget se.
   Mamma.
   Jag vill att du aldrig ska få veta vad som hände mig.
   Jag vill att du ska tro att jag dog utan rädsla, utan smärta, omgiven av goda människor.
   Jag vill tro det själv.
   Men jag vet att det inte blev så, och något hugger i mig igen, en slipad trädstam, en tusenfoting med tusen knivar till ben, den flimrar i mig och jag dör, mamma, ger min kropp till flugorna.
   Jag lämnar mig själv, ser min nakna söndertrasade kropp ligga i en glänta i en övergiven Östgötaskog och jag blir en annan, en som svävar i en rymd skild från de levandes och jag är fri, mamma, visst är jag det?
   Jag ser att jag blir lämnad.
   Ormbunkarna nafsar mig i sidorna, träden vill äta det kött som var jag.
   Någon går därifrån.
   Torkar av kniven med multna löv.
   Jag är död, mamma, bränd, sönderskuren, mördad och våldtagen.
   Jag är inte ensam om det ödet.
   Och det måste få ett slut.
   Hydran måste dödas, även om den har evigt liv.

Maria.
   Det är jag.
   Maria Murvall.
   Jag är stum och världen finns inte, men jag vet var jag är, även om jag ännu saknar fäste i min egen värld och den utanför.
   Det finns ingen logik där jag befinner mig.
   Lönlöst att söka den.
   Jag sitter på sängen, upptryckt i ett hörn på ett rum på Vadstena sjukhus.
   Ett dårhus.
   Här hamnar sådana som jag.
   Människorna i vita rockar.
   De tvivlar alla på om jag finns i deras värld, om jag hör vad de säger, vad de vill mig, om jag förstår vad som hänt och om jag minns något av det, hur skogen våldtog mig.
   Jag minns allt.
   Men jag är färdig med deras liv, har lämnat det bakom mig och nu finns ingen återvändo, jag har inte längre tungans språk.
   Jag finns inte.
   Inte för någon läkare eller vårdare eller för mina bröder eller för Malin Fors som brukar komma hit ibland och försöka få mig att prata, försöka få mig att svara på frågor som hon inte ens vet om jag uppfattar.
   Jag vill inte finnas.
   Och om jag inte finns kan inte ondskan finnas, och då har inget ont hänt, och har inget ont hänt finns inte ondskan.
   Det är sommar eller kanske vår där utanför mitt fönster. Eller är det senvinter?
   En mellanårstid som inte har något namn. Världen är ur led, säger de, och jag vet att den varit det länge.
   Jag drömmer inte längre. Jag lever i sömn och vakenhet och jag vill fortfarande att hydran, dess huvuden, ska försvinna.
   Men den går inte att döda, hydran.
   Den kom första gången i skogen, sedan igen och igen och sedan någon gång strax före jul.
   Jag skrek då.
   Inne i mig själv. Den slutar aldrig att röra sig, leta efter nytt kött att förstöra, förtära, förgöra.
   Det slutar aldrig.
   Och nu drar ett moln in över solen, ett tjockt svart svullet och svavelstinkande moln av ondska.
   Hit kan ondskan inte nå.
   För jag finns inte.
   Mitt hjärta slår men jag lever inte.
   Absolut inte.
   Skulle man koppla elektroder till min hjärna skulle man skönja aktivitet. Men inte som ni känner den. Inte själens blinkande spår, när synaps på synaps aktiveras av nyfikenhet inför världen.
   Jag är dovheten.
   Ett annat mönster.
   Men nu händer det igen, och jag vill skrika och jag skriker men mina skrik hörs inte, för jag finns inte.
   Men hydran finns.
   Tänderna.
   Käftarna som drar ner kvinnor i det svartaste av djup, det djup som enbart är rädsla, smärta och ensamhet.
   Det börjar med kvinnorna. Kvinnorna kommer före barnen. Och därför måste det handla om kvinnorna denna gång.
   Kvinnor som jag.
   Den rör sig nu, den ondska som finns i det djupet.
   Den rör sig.
   Och jag, Maria Murvall, kryper ihop i mitt hörn och skriker mitt ljudlösa skrik som inte kvinnan vid bilen långt härifrån kan höra.
   

En bildörr öppnas på en grusplan framför en stor, gotisk villa omgiven av träd där vinden dansar genom täta lövverk.
   Kvinnan som förs in i bilen är drogad. Någon har satt en kanyl i hennes arm och sprutat in ett medel som ska göra henne lugn.
   Hennes handleder bär märken efter kedjorna som hållit henne fängslad vid en vägg.
   En svart väska med använda sedlar byter händer.
   Bildörren stängs.
   Bilen åker nedför en asfalterad gata, försvinner bort i ett okänt landskap där ett vatten ständigt skiftar utseende i ljuset. Sedan fortsätter bilen in i en främmande årstid.
   Ett rum väntar på den unga kvinnan i den årstiden.
   Rummet är skoningslöst.
   Ett rum skapat av mörker och ljus.

   Ett rum utan känslor.
   Ett rum där döden och livet saknar skiljelinje.
   Det rum där människan lyckas glömma att de är människor.