Food Junkie av Mons Kallentoft

"Det är inte utan en rysning (eller leende) man läser denna fascinerande, personliga, emellanåt kåserande, lite mörka självutlämnande skildring." Jonathan Pearman BTJ, Svensk Bibliotekstjänst

"Släpp ingen jävel över bron. Hajfenorna ligger där och väntar, Mons vill ha dem, Mons tar dem. Inget är tillrättalagt, nedtonat eller anpassat till mysig soffläsning om god mat och ängsligt borgerliga trevligheter. Kallentoft tänker inte bortförklara sina begär och sin energi och försöker heller inte ta hänsyn till några samhälleliga eller sociala konstruktioner och omständigheter som skulle kunna stå emellan honom och en utrotningshotad tonfisk eller sjögurka. Det är rena och oförfalskade känslor. Han matar sin lilla dotter med oscietrekaviar och hans glädje är djup och innerlig när det visar sig att hon gillar det så pass att hon snor till sig även hans kanapé vid bordet."
...
"Men i ”Food Junkie” förmedlas inte bara smakerna och känslan av att äta något åtråvärt. Det är tvärtom befriande fritt från tekniskt nitiska utläggningar om huruvida ditten egentligen borde lagats på dattens vis, eller påhittade smakord som ändå ingen ändå relatera till. För chez Kallentoft är mat en känsla, ett uttryck och ett intryck. Här kan varje människa hänga med." Mattias Kroon, Sydsvenskan

"För mig som blir mer provocerad än upplivad av tanken på en middag för femsiffrigt belopp blir det till en början en utmaning att ge mig in i Kallentofts värld, men efter fyrtio, femtio sidor har motviljan släppt och jag grips av desperationen i gastroknarkarens jakt på det perfekta, ett ögonblick av glömska ”då inget skaver och bara det som känns och smakar väl existerar.
Den där tomheten som infinner sig när hela livet blir en jakt på snabba tröster. Jag hör den ofta omtalas men ser den sällan gestaltas inifrån som här. Det konsekventa inifrånperspektivet är bokens styrka. När Kallentoft skriver att hans stora kärlek efter familjen är martinin är det inte ironisk jargong utan dödligt allvar och i detta bor en ödslighet, som inte släpper greppet ens i bokens framåtblickande avslutning." Malin Lindroth, GP

"Den som har läst Mons Kallentofts gastronomiska artiklar vet att han kan skriva om mat, få skildringarna att leva, maten att dofta och smaka från boksidorna. Det är raffinerat, detaljerat, och ligger ibland nära det äckliga – Kallentoft vet att det mellan njutning och äckel ofta löper en hårfin gräns.
I synnerhet finns den medvetenheten i den här boken. Skulden finns hela tiden underliggande i hans smaskande; nej, inte världssamvete eller reflektion över denna västerländska rikemanshedonism, utan skuld för vad han gör med sin kropp och mot sin familj. Det finns ett återkommande ”du” i boken, en älskad kvinna som varit med länge, som ibland delat hans matupplevelser, men aldrig helt och hållet.
...
Men mat som tröst är förstås vad det handlar om hos Kallentoft också. Några av bokens bättre partier är de där han går tillbaka till sin grådaskiga barndom: besöken med mamman på restaurang Hamlet i Linköping, mormoderns kålpudding och den mörka familjehemligheten. Där finns en innerlighet som känns, inte minst i relationen till modern. Där finns kanske nyckeln till destruktiviteten, den ständiga smakjakten.
Men var det värt det? Jag låter Kallentoft själv svara: ”Sådan är rastlöshetens anatomi: man kommer nära, men aldrig ända fram.” Anina Rabe, SvD

"Boken är en intressant genreblandning mellan självbiografi, mat/resereportage och roman med existentiella undertoner. Att det finns något mörkt i botten känns redan i inledningsscenen där Kallentoft ligger på en sjukhusbrits fullproppad med sladdar och kanyler.

    Det är också mörkrets kärna som Kallentoft steg för steg skriver sig fram mot, en konfrontation som ställer honom inför en familjehemlighet som möjligen är en av anledningarna till hans rotlösa leverne.

    Språket med sin elegans gör drickandet och ätandet till något vackert. Allra bäst är de partier när Kallentoft stannar upp, när han analyserar och sätter ord på sin strävan, när han låter berättelsen bli roman snarare än reportage. Skildringen går i cirklar, scenerna från sjukhuset återkommer som en fond vilken gör att ljuset i berättelserna från restauranger världen över ges ett allvar." Fredrik Borneskans, Folkbladet

"Jag gillar allt han skriver och det självbiografiska gastronomiinfernot ”Food junkie” är fullt i klass med Anthony Bourdains ”Kitchen confidential”." Mariestadstidningen