Vattenänglar av Mons Kallentoft

"Läsvärd, levande, obönhörlig." Carl Erland Andersson, Göteborgs-Posten

Den här gången fastnar jag helt i en tilltrasslad historia om två mördade föräldrar och ett försvunnet adoptivbarn. Aningslösa svenskar och fattiga vietnameser, skuld och skamlöst utnyttjande. Allra bäst skildrar Kallentoft Malin Fors alkoholberoende." Lotta Ohlsson, Dagens Nyheter

”'Vattenänglar' handlar bland annat om det, den oförutsägbara effekt våra individuella handlingar får i en tid av skenande globalisering. Hur kan vi handla moraliskt när det vi gör påverkar liv i länder långt borta, och vi inte kan veta vilken effekt de kommer att få? Världen är som av vatten, och vi är oförmögna att tolka vågornas väg.
...
Diskrepansen mellan viljan och effekten på världen är också Malin Fors ständiga dilemma. Vad hon vill göra för sina medmänniskor är ofta väldigt långt ifrån vad hon verkligen gör. Hennes skarpa analys av världen går inte ihop med hennes explosiva känslosamhet, samtidigt som båda krävs i hennes jobb." Elise Karlsson, Svenska Dagbladet 

"Att få barn att älska, och ta väl hand om, det är ju gott. Men vad Kallentoft visar är inte bara det ondas – den ekonomiska girigheten exempelvis – konsekvenser, utan också blodet i godhetens spår. Hans historia är en illusionslös moralitet där han visar hur även de finaste, mest humana intentioner läcker och undermineras och eroderas av sina egna inre motsättningar; inte för att döma, utan för att se klart. Därför är romanen av nödvändighet ett synnerligen effektivt litterärt provisorium, etiskt och estetiskt. Läsvärd, levande, obönhörlig." Carl Erland Andersson, Göteborgs-Posten 

"Malin Fors är en lika egensinnig och tragisk ensamvarg som i tidigare romaner: en (oftast) nykter alkoholist med demonerna tätt bakom ryggen och en närhet till desperat våld som nog gjort henne olämplig som polis i verklighetens Linköping. Många av de nya deckarförfattarna låter läsaren bli lika intresserad och oroad för hur det ska gå för huvudpersonen som för hur det ska gå att lösa kriminalgåtan, men ingen arbetar med så grälla effekter och så sköra balanser som Kallentoft. Hans romaner är inte för alla – men de har en intensitet som de är ensamma om i genren." Bo Lundin, Sydsvenskan

"Kanske är "Vattenänglar" Mons Kallentofts allra bästa kriminalroman. Hittills, vill säga. Språket har han alltid haft, likaså nerven och intrigsnickeriet. Och Malin Fors var redan från början en av de intressantaste huvudpersonerna på den svenska deckarscenen. Men i årstidsserien gick författaren ibland lite vilse bland de stereotyper och klichéer som han - på ett smart och snyggt sätt - ville använda sig av. Det gör han inte längre. Den här gången är allt en enda väl sammanhållen helhet.

   Som mest spännande är "Vattenänglar" när brottsutredningarna tar störst plats, som sorgligast och känsligast är boken när Malin Fors privatliv inte står pall för vad hennes yrkesliv gör med henne och som intressantast är den när gränsen mellan det onda och goda, om inte suddas ut, så åtminstone blir väldigt svår att säkert skönja." Maria Neij, Corren

"Det är nästan omöjligt att låta bli att fortsätta läsa ”Vattenänglar” för fortfarande hör Kallentoft språkligt sett till det bästa vi har i landet." Anders Wennberg, Gefle Dagblad 

"Jag fastnar också för författarens kärlek till bokens huvudperson - Malin Fors. Hon blir mer "levande" för varje bok." Anders Norin, Dalarnas Tidning

"Kallentoft lämnar definitivt ingenting åt slumpen. Njutbart är det att lära känna hans djupt mänskliga mångbottnade karaktärer. Njutbart är det också att upptäcka hur väl kuggar hakar i varandra. Hur han lägger sig vinn om att inte låta vitt stå mot svart. Hur han på ett mycket initierat sätt, för en diskussion om adoptionens för- och nackdelar. Vad händer med barnen i givarländerna, när adoptionerna av olika skäl stoppas? Är det enbart gott för föräldrar och barn? Eller finns det en mörkare baksida, som berättigar även adoption av näst intill sålda barn?
Därtill utgör Kallentofts språk, karaktärsutveckling och konfliktupptrappning, ytterligare en källa till njutning. Precist, avskalat och med en poetisk touch.
En av de bästa svenska kriminalromaner jag läst på länge." Agneta Wistrand Rosendal, Kulturdelen.com

"Som vanligt så kommer de döda till tals, Malins liv blir mer komplicerat än vad som är riktigt hälsosamt för henne och det krävs både tur, skicklighet och instinkter för att lösa bokens brott, som i vanlig stil är både mångbottnat och väcker läsarens äckel och frustration.
...
Det är underbart med en karaktär som faktiskt får det att gå ihop på ett bra sätt och som för det mesta inte tar skit från någon, men som samtidigt aldrig glömmer de som är svagare i samhället, utan att det för den skulle känns påtvingat och krångligt. En ovan, men trevlig känsla." Emma Kreü, Litteraturmagazinet

”Och än en gång visar Mons Kallentoft sin storhet som deckarförfattare. I min värld är han en av de mest lysande stjärnorna på författarhimlen.” Vestmanlands Läns Tidningar

"Kallentoft är en duktig stilist, skapar karaktärer med styrka och personlighet och hans intriger håller från första till sista sidan." Marita Johansen, Nerikes Allehanda

Kallentoft har en helt egen stil bland svenska deckarförfattare. Och jag gillar det skarpt. Hans fabulerande har både något mystiskt och mytiskt över sig.
Malin Fors är en romanfigur som det är lätt att gilla. Hon slåss med sina alkoholproblem, trillar ibland dit, och har en närmast neurotisk livsstil och arbetsmoral som ökar trovärdigheten i det man läser.
Språkbruket är koncentrerat och fokuserat och Mons Kallentoft synes ha fullständig koll på vad han gör. Mariestads-Tidningen

"Mons Kallentoft levererar spänningslitteratur som fungerar och en stark indignation över cynisk människohandel." Arbetarbladet

Kallentoft övertygar från början till slut

En ny serie har inletts om Malin Fors. Denna starka, svaga polis i hålan Linköping som, enligt Fors själv som är så fast i sitt klasshat, håller på att slitas sönder av klassklyftor. Malin Fors som själv utkämpar strider med sig själv på liv och död från det att hon stiger upp på morgonen tills det hon slutligen faller i sömn på kvällen, med eller utan tequila i blodet.
Hon har med varje roman sugit sig djupare in i den svenska kriminallitteraturen och det är med längtan, ömhet och bävan man öppnar en ny roman av Kallentoft. Vad ska hon göra nu? Vad kan hon klara av att inte göra? Hur ska det gå?
Kärleken är det tema som han föredrar, och det är inte den fina, rosaskimrande för-evigt-varande kärleken som Mons Kallentoft berättar om, utan den svaga, fula, sköra, skeptiska, men också, som här, den starka-utöver-alla-gränser-kärleken kan finnas till ett barn. Malin Fors och hennes vapendragare Zeke blir kallade till en villa där ett äkta par har hittats avrättade i bubbelpoolen. Deras adoptivdotter Ella saknas. Var är hon? Varför saknas hon? Ella är adopterad från Vietnam, det land som också kollegan Karins dotter kommer från. Samtidigt försöker Malin bli gravid, och samtidigt försöker hon laga och vårda relationen till sin snart vuxna dotter, Tove, som glider längre och längre ifrån henne, trots att Malin så gott hon kan kämpar för att närma sig henne.
Barnet är centralt i Vattenänglar och kärleken till barnet är allt: enorm, fantastisk, svår, plågsam, överväldigande och ibland självcentrerad.
Med Vattenänglar tar Mons Kallentoft sig an ett stort, besvärligt och tungt ämne, men jag hittar inte en enda sida i romanen där det finns tveksamheter. Trots att i-ländernas översittarfasoner gentemot alla andra diskuteras, trots att de grövsta brotten förekommer och det skulle så lätt kunna övergå i svepande beskrivningar så är allt helt och hållet övertygande, inte minst på grund av karaktärsbeskrivningarna. Jag blev sorgsen av Vattenänglar men glad över att den finns nu. Katarina Gregersdotter, Folkbladet